- Project Runeberg -  Ordbok öfver svenska språket / Förra delen. A-K /
804

(1850-1853) [MARC] Author: Anders Fredrik Dalin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - Kalikå ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

801 KAL

KALTKÅ, kålikå’, n. sing. (fr. Calicol) En
sort bomullstyg, ursprungligen ifrån Ostindien.

KALK, m. 2. I. (af lat. Calix) 4)
Bägarfor-migt kärl af metall att dricka ur, begagnadt
isynnerhet vid vinets utdelning i nattvarden. Täcke
öfver k-en. (Fig.) Man måste dricka den k-en,
genomgå det bittra lidandet, den bårda
pröfnin-gen. — 2) (bot.) Se Blomkalk. — Ss.
K-for-m i g.

KALK, m. sing. IL (lat. Calx) 4) Ren
kalkjord, eller det ämne, som fås. då kolsyrad kalk
brännes i en vindugn emellan kol. Osläckl k.,
ett slags knustik, vattenfri kalkjord, erhållen
genom bränning af vanlig kalksten i egna derlill
inrättade ugnar. Dödbränd k., kalkjord, som vid
bränningen förenat sig närmare med den
främmande inblandningen, samt derigenom förlorat i
kausticilet och löslighet i vatten. Släckt k., bränd
kalk, som blifvit Öfvergjuten med vatten. Rå k.,
se Kalksten — 2) (mineral.) Benämning på alla
de hufvudsakliga former af kolsyrad kalk, hvari
kalkjorden förekommer i naturen och kallas
Urkalk, Öfvergångskalk, Flölskalk, m. m. — Ss.
K-aktig, -aklighet, -art, -artad,
-Kal-tig. -handel, -handlare.

KALKA, v. a. 4. 4) Blöta i kalkvatten. —

2) Se Kalkslå. — Kalkande, n. 4. o.
Kalk-ning, f. 2.

K ALK BACK, m. 2. Redskap, som begagnas
vid sockerbruk.

KALKBAND. n. B. Påslagen kalk, t. ex. på
en vägg. K-el faller af.

KALKBERG, n. 5. Berg, bestående af
kalksten.

KALKBLEKE, n. 4. (mineral.) Se Bergmjölk.

KALKBROTT, n. 5. Ställe, der kalksten bryles.

KALKBRUK, n. 5. 4) Kalk, blandad med
sand och vatten. — 2) Sc Kalkbränneri.

KALKBRÄNNARE, m. Ö. Arbetare, som
bränner kalk.

KALKBRÄNNERI, n. 3. Ställe, der kalk
brännes.

KALKBRÄNNING, f. 2. Operation, då
kalksten brännes i ugn, för att deraf erhålla kalk.

KALKBÄNK, m. 2. Se Kalklafve.

KALKERA, v. a. 4. (lat. Calcare, hårdt
intrycka) Mot ett rent, hvilt papper lägga ett med
röd- eller svartkrita öfverstruket papper, samt der
ofvanpå en teckning, hvars hufvuddrag sedan
öf-vernyttas på det hvita papperet, derigenom att
man genomgår dem med ett slift. —
Kalkerande, n. 4. o. Kalker ing, f. 2.

KALKGROP, f. 2. Grop, som begagnas, då
man släcker kalk.

KALK1G, a. 2. 4) Kalkartad. — 2) Smutsad
af, betäckt med kalk.

KALKJORD. f. sing. En alkalisk jordart, som
består af calcium i förening med syre. K.
förekommer aldrig i fritt tillstånd i naturen.

KALKLAF. m. 2. pl. — lafvar, En lafart,
som växer på kalkklippor. Lichen calcarcus.

KALKLAFVE, m. 2. pl. — lafvar. Bänk eller
lafvp, som begagnas, då man släcker kalk.

KALKLAGER, n. 5. (geol.) Lager af
kalksten.

KALKMERGEL. m. sing. Stenart, utgörande
en nogrann blandning af kiselsyrad lerjord med
kolsyrad kalk. Hård, får den namn af
Stenmer-gel; den lösa deremot kallas Mergeljord.

KALKNING, f. 2. Handlingen, förfarandet, då
man kalkar.

KALKON, kallkÖD, m. 3. Ilönsfågel (Mcleagris

KAL

Gnllopavo), hvaraf finnas tvenne arter: den Vilda
K-en (M. G. sylvestris), som lefver i N. Amerika,
och Tama K-en (M. G. domestica), som är
mindre än den förra, men har mer omvexlande
färger. — Ss. K-hön a, -tupp, -unge.

KALKONSNABEL, kallkönsnäb’1, m. 2. Se
Snabelamarant.

KALKSALT, n. 3. Salt, bildadt genom
förening af kalk med en syra.

KALKSKIFFER, m. sing. (mineral.) Skiffrig
kalkspat.

KALKSLAGNING, f. 2. Handlingen, då man
kalkslår.

KALKSLÅ, v. a. 3. (böjes som Slå) Beslå
(mur, vägg) med kalkbruk.

KALKSPAT, m. sing. (mineral.) Spatig
kalksten, beslående af mer eller mindre ren.
kolsyrad kalk. Får i sill renaste tillstånd namn af
Dubhelspat.

KALKSTEN, m. sing. Stenart af slägtet
Carbonater, hufvudsak ligen beslående af kolsyrad
kalk.

KALKTUFF, m. sing. Mineral, bestående af
mer eller mindre ren, kolsyrad kalk, hvilken i
olika former och äfven olika färg blifvit afsatt ur
sin upplösning i vatten, samt inneslutande
öfver-lcfvor af blad, sljelkar, m. m.

KALKUGN, m. 2. Ugn, hvari rå kalk
(kalksten. marmor <5ec.) brännes.

KALKVATTEN, n. sing. Upplösning af ren,
kauslik kalkjord i vatten.

KALKYL, kallky l, m. 3. (lat. Calculus)
Beräkning, öfverslag. [Kalkul, Calcul, Calcule.]
KALKYLERA, v. n. 4. Beräkna.

KALL, a. 2. 4) Beröfvad värme; som
kännes kall. Eli k-t land, klimal, väder. En k.
lufl. K. vinler. Den k-a årstiden. K. som is,
marmor. K-l vatten, bad. K. dryck. Vara
k. om händerna. Del är k-l i luften. — 2)
Säges äfv. om någonting kokt eller uppvärmdi, då
det kallnat. Spisa k. mal. Åla en rält k.
Dricka k. punsch. — 3) K. jord, se Kalljord.
— 4) (fig.) a) Kallsinnig. Han låtsade vara
helt k. — b) Som icke lätt blir rörd eller
upprörd; känslolös, likgiltig. Del är en k.
menni-ska. karakter, själ. Ell k-l hjerla. En k. vän,
föga ifrig att hjelpa sina vänner. — c) Utan sjal,
eld, lif, rörelse. K. lolare. K-l tal. K.
in-billningskrafl. K. målning. — d) Som
uttrycker, röjer kallsinnighet. En k. min, lon. K-l
svar.

KALL. n. 6. (af Kalla) 4) Värf, bvarlill man
blifvit kallad: embete, Ijenst, befallning, yrke.
Skola sill k. Del är milt k. Dö i sitt k.,
under förrättningen af sin tjenst, utöfvandet af sitt
yrke. — 2) Se Pastoral.

KALLA, v. a. E (grek. Kaleo, lat. Calo)
Egentl.: Ropa till någon att komma. 4)
Muntligen, skriftligen eller genom bud anmoda,
uppmana, befalla någon alt komma till sig eller till
viss uppgifven ort. K. någon ell. äfv. (neutralt)
K. på någon. K. någon HU sig. K. någon
HU hjelp. K. någon af sides. Låta k.
läkaren. K. någon för rätta, instämma honom till
domstol. K. någon HU vittne, att vittna i en
rättegångssak: äfv. (i allm.) taga någon till vittne
på en sak. K. någon till pastor i en
församling, säges antingen om församlingsboerna eller
den, som bar jus patronatus. då någon väljes
till pastor. (Fig.) Gå, dil äran k-r. Gud har
k-t honom lill sig, han har blifvit död. —
K. börl, fråm, hä dan, ihop, in, nid, tillsam

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:37:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordboksv/1/0814.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free