Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - Hullhår ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
716
HUL
HUN
HULLHÄR, n. 8. Fint, kort bår, som
uppväxer ur sjelfva köttet på kroppen, t. ex. bakuti
nacken.
HULLIG, a. 2. Som har godt hull.
HULLIGHET, f. 3. Godt hull.
BULLING, m. 2. (af Hull) Liten utböjd
spetsig och hvass hake på pil eller krok, som gör,
att de fastna bättre i kroppen ocb ej lälleligen
kunna utryckas.
HULLINGSBORST, m. 3. (bot.) Borst, som
är rak, men emot spetsen försedd med flera
till-bakaböjda tänder.
HULLSÅR, n. 5. Sär i sjelfva köttet.
HULT, hullt, n. 3. 1) Skog, lund. — 2)
Trä. Deraf i sjömansspråket Rundhult, m. fl.
HUM! int. Se Hm.
HUM, s. oböjl. Någon liten upplysning,
misstanke i en sak. Få, hafva h. om någol. — Syn.
Väder, Nys.
Anm. Ordet llum betyder i fornspråkel
ursprungligen: Dagning, Morgonrodnad.
HUMAN, -ån, a. 2. i) Menniskoälskande, mild.
— 2) Höflig, artig.
HUMANIORA,–––––èra. n. pl. (lat.) De
vetenskaper och konster, som bidraga till menniskans
andliga förädling, isynnerhet språklärdorn,
företrädesvis de gamla språken, skön vetenskap och
bildande skön konst.
HUMAN1SERA, v. a. 4. Förädla en
menni-skas andliga natur, göra mensklig, mild, hyfsad.
— Human isera nde, n. 4. o. Human i
se-ring, f. 2.
HUMANIST, - - i’sst, m. 3. En, som äger
språk- eller skollärdom.
HUMANISTISK, a. 2. H-a studier, som
förutsätta kunskap i grekiska och romerska språken.
HUMANITET, –-ét, f. 3. 4) Mensklighet,
mcnniskokärlck, mildhet. — 2) Hyfsning, vett,
artighet.
HUMLA, v. a. 4. I. (pop.) Snatta litet då och
då, när tillfälle erbjuder sig. H. ved.
HUMLA, f. 4. II. Insekt af Steklarna,
liknande ett bi, men större, mera luden, och med
två taggar på bakföllerna. Bombus. Arter deraf
äro: Slenhumla, Mosshumla och Jordhumla,
hvilka ses på sina ställen. — Ss. Humle bo.
HUMLA, v. a. 4. III. Försätta med humle.
H. vört.
HUMLE, m. sing. (ofta, men orätt, äfv.
Humla) 4) Allmänt bekant växt af fam. Urticeæ, hvars
mogna honblommor begagnas vid brygd att sälta
beska på öl och svagdricka. Humulus lupus. —
2) De mogna honblommmorna af humleplantan.
— Ss. H-blomm
a,-odling,-planta,-ranka, -rot, -skott, -skötsel.
HUMLEBLOMSTER, n. S. (bot.) Se
Fårpuppor.
HUMLEGÅRD, (uttalas vanligen: humm’lgå’rd)
m. 2. Inhägnad plats, der humle odlas.
HUMLEKLASE, m. 2. pl. — klasar. Klase
af humlekoppor.
HUMLEKLÖFVER, m. sing. Se Skogshumle.
HUMLEKNOPP, m. 2. Honblomma på humle.
HUMLEKOPPA, f. 4. Se Humleknopp.
HUMLEMASK, m. 2. Insekl af fjärilarnes
ordning, hvilken såsom larf lefver af humlerefvens
rötter. Hepiolus Humuli.
HUMLEPEPLA, f. 4. Se Humleknopp.
* HUMLESTÅNG, (uttalas vanligen:
humm’1-stå’nng) Slång, stör, nedstucken i marken på en
humlegård, för att tjena till stöd för humlerankan.
(Fam.) Lång som en h., mycket lång ocb smal.
HUMLESTÖR, (uttalas vanligen: bümm’lslö’r)
m. 2. Se Humleslång.
HUMLESÄCK, (uttalas vanligen: hümm’lsä’ck)
m. 2. 4) Säck med humle uti. — 2) Säck, som
begagnas att förvara humle uti.
UUMLETUPPOR, f. 4. pl. (bot.) Se
Kråkfötter.
HUMMELRINDA, f. 4. (bot.) Se Snarrefva.
HUMMELFJÄRIL, m. 2. Ett slags fjäril, med
rödrandiga, genomskinliga vingar. Sphinx
fuci-formis.
HUMMELFLUGA, f. 4. Ett slags fluga, foga
mindre än en humla, grå ocb slräfluden. Musca
grossa.
HUMMEL OM TUMMEL, adv. (pop. o. fam.)
Se Huller om buller.
HUMMER, m. 2. pl. — humrar. I. (af lat.
Homarus) Kräftdjur vid de europeiska hafvens
stränder, grönsvarl, marmorerad med brunt; blir
stundom ända till 4 fot lång. Astacus marinus.
— Ss. H-klo.
HUMMER, m. 3. II. (skepp.; tyskt ord)
Toppen, eller den Öfra fyrkantiga delen, af en stång,
hvari ofta skifgatl befinnas för drejrcpet.
HUMOR, hümårr, m. sing. (lat.; est.) 4)
Medfödd förmåga, att på elt lekande, men hjertligt.
och menniskoälskande sätt uppfatta och framställa
de menskliga dårskaperna, utan all hvarken gissla
eller förhåna. Denne författare har mycken h.
— 2) Den stilens egenskap, som röjer en sådan
förmåga. Denna roman utmärker sig genom
mycken h.
HUMORIST, –fsst, m. 3. Författare, som
äger humor.
HUMORISTISK, a. 2. 4) Som äger humor.
En h. författare. — 2) Som röjer, innehåller
humor. En h. stil, penna, roman.
HUMÖR, -ö’r, n. 3. (fr. Humeur, af lat.
Humor) 4) Lynne, sinnelag. Vara vid godl, dåligt
h. — 2) Elakt lynne, vresighet. Fatta h. öfver
något, blifva ond.
HUND, m. 2. 4) Art af Hundslägtet, till
skilnad ifrån de öfriga arterna (Varg, Räf, m. fl.),
äfv. kallad Hushunden, igenkänlig på sin uppåt
bågformigt böjliga svans. Se f. Ö. Hundslägte.
Finnes vild i flera länder, isynnerhet i Hindostan,
der de vilda hundarnc jaga villebråd tillsammans.
Förvildade hundar träffas dessutom i ofantliga
skaror, både i Sydamerikas och Asiens gräsöknar
(steppcr). Se f. ö. de särskilla raserna Spels,
Slöfvare, Hops, Dogg, m. fl. (Talesätt)
Springa, löpa som en h., ulan rast eller ro, utan
uppe-hör. Slila en h., slila ondt, pinas, plågas. Som
h. och kalt, i ständig strid och split. (Se äfv.
Förlikas.) Två h-ar om ell ben, säges om tvenne
personer, som begge söka alt vinna en syssla,
tjensl, fördel, o. s. v. Der ligger en h.
begraf-ven, der ligger något under. Der ligger h-en
begrafvcn, der har man upplysning i saken. Göra
sig lill h. för ell ben skull, förnedra sig, för
att vinna ett lappri. (Ordspr.) Man bör ej
skåda h-en efter håret, ej dörna efter ylan. Orkar
man med h-en, så orkar man väl ock med
råmpan, har man förmått utföra hufvudsaken,
hunnit fullborda del mesta och vigtigaste, så går
det väl ock för sig med det återstående. När
man kaslar en käpp ibland hundarna, gnäller
den, som slaget får, när man med satiren
angriper en last eller dårskap, beklagar sig den,
som känner sig träffad. Den, som lägger sig
bland h-ar, sliger upp med loppor, den, som
ger sig i sällskap med dåliga menniskor, blir be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
