Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - Hufvudbegrepp ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUF
HUF
713
HUFVUDBEGREPP, n. 5. Se Grundbegrepp.
HUFVUDB1NDEL, m. 2. pl. — bindlar. 4)
Bindel för hufvudet. — 2) Förnämsta bindeln bland
flera.
HUFVUDBJELKE, m. 2. pl. — bjelkar.
Bjel-ke, som tjenar till stöd eller underlag för andra.
HUFVUDBOK, f. 3. pl. — böcker. Den ibland
räkenskapsböcker, till hvilken öfverföringar ske
från specialerna, och som visar resultatet af
sam-teliga räkenskaperna.
HUFVUDBONAD, m.3 Beklädnad för
hufvu-det, som nyttjas till skydd för köld och oväder
eller till prydnad.
HUFVUDBRY. n. sing. Tankeförmågans
ansträngande till följe af något, som förorsakar
bekymmer, villrådighet, o. s. v. Göra sig myckel
h. med en Ung. Ha myckel h. Denna
händelse förorsakade honom myckel h. — Syn.
Hufvudbråk, Bråk.
HUFVUDBRÅK, n. sing. Se Hufvudbry.
HUFVUDDAL, m. 2. Dal. som ligger
emellan två hufvudgrenar af en bergsrygg.
HUFVUDDYNA, f. 4. Dyna alt hvila
hufvu-det på.
HUFVUDFLUSS, m. 3. Fluss-sjukdom, som
har sitt säte i hufvudet.
HUFVUDFÄSTNING, f. 2. Fästning af första
rangen, med en besättning af 40—20,000 man,
vid en hufvudoperationslinie, en flod o. s. v
HUFVUDGODS, n. 3. Landtgods, hvarunder
ett eller flera amira höra.
HUFVUDGALLERI. n. 3. (fortif.) Galleri, som
anlägges under sjelfva hufvudVallen vid en röstning.
HUFVUDGREN, f. 2. 4) (i allmänhet)
Förnämsta grenen, en af de förnämsta grenarna.
Säges både i egenll. o. fig. mening. — 2) Gren, som
utskjuter ifrån hufvudryggen af en bergsslräcka.
HUFVUDGÄRD, m. 2. De kuddar, som
läggas vid öfra ändan af en säng, då det bäddas.
HUFVUDHÅR, n. 5. Hår. som växer på
hufvudet. Brukas mest i fråga om menniskor.
HUFVUDKLÄDE, n. 4. I trekant viket kläde
af bvarjehanda tyg. hvarmed qvinnor af lägre
klassen bctäcka hufvudet. när de äro ute i fria luften.
Sammandrages i folkspråket till Huckle.
HUFVUDKNUT, m. 2. (fig.) Förnämsta
punkten i en fråga, en sak; värsta svårigheten.
HUFVUDKUDDE, m. 2. pl. - kuddar. Kudde,
som brukas att hvila hufvudet på, eller i
hufvud-gärden på en bäddad säng.
HUFVUDKULLE, m. 2. pl. — kullar, (föga
brukl.) Se Hjcsse.
HUFVUDKYRKA, f. 4. Förnämsta kyrkan i
cn stad eller socken.
HUFVUDKÅL, m. sing. Benämning på de
kål-sorter, hvilkas blad knyta sig till hufvudcn, t. ex.
hvilkål, blomkål.
HUFVUDLAG, n. S. Den breda rem af ett
betseltyg. som går upp omkring hufvudet på
hästen, bakom öronen.
HÜFVUDLÖS, a. 2. 4) Ulan hufvud. H. spik.
— 2) (fig.) Utan anförare. H. /lock. — 3) (fig.
fam.) Förnuftslös, oklok. — Syn. Se Dum,
Dåraktig. — Hufvudlöshet, f. 3. —
Hufvud-löst, adv.
HUFVUDMAN, m. S. pl. — män. 4)
Anförare, styresman, förstyre. — 2) Se Hufvudperson,
Principal. — 3) H. i en ätt. den af en ätts
ledamöter. som äger alt representera densamma vid
offentliga tillfällen, såsom riksdagar o. s. v.
HUFVUDMUSKEL, m. 3. pl. — muskler.
Muskel i hufvudet.
HUFVUDNYCKEL, m. 2. pl. — nycklar.
Nyckel, så gjord, alt den kan öppna flera olika lås i
samma hus eller våning.
HUFVUDPERSON, hüvuddpärrsön, m. 3. 4)
Förnämsta personen bland flera ifrågavarande.
H-en i ell sällskap. — 2) Person, som spelar
förnämsta rollen. Han är en af h-erna i pjesen,
HUFVUDPLANET, hüvuddplanét, m. 3. (aslr.)
Egentlig planet, eller sådan, som vandrar
omkring solen såsom sin medelpunkt. Kallas så till
skilnad ifrån Biplanelerna eller Drabanterna.
HUFVUDP0S1TI0N, ––––tschön, f. 3. Sc
Hufvudslällning.
HUFVUDPRYDNAD, m. 3. 4) Förnämsta
prydnad. — 2) Prydnad för hufvudet.
HUFVUDPUNKT, m. 3. (fig.) Förnämsta
punkten, del förnämsta af cn sak, en fråga.
Strategisk h.. i strategiskt afseende hufvudsakligen
vig-lig punkt. [— puncl.J
HUFVUDQVARTER, n. 5. I fält eller vid
kantoncringar, den ort, der befälhafvande
generalen för en större truppafdelning (brigad, division
o. s. v.) eller för en hel armé befinner sig med
sin stab.
HUFVUDRYGG, m. 2. (geol.) Förnämsta
ryggen af cn bergsslräcka.
HUFVUDRÄKNTNG, f. 2. Räkning, som visar
resultatet af flera andra, och i hvilken dessa med
balanser och saldon ingå.
HUFVUDRÖST, f. 3. Det register eller
omfång af mcnniskorösten, som omfattar de högre
tonerna. Kallas äfven Halsröst eller Falsett.
HUFVUDSAK, f. 3. 4) Förnämsta sak, fråga,
punkt. Hans tanka i h-en var, atl.... — 2)
Hvad som utgör förnämsta målet för ens
sträf-vanden, bemödanden. Göra cn Ung Ull sin h.
— 3) Det, hvari någon förnämligast utmärker sig.
Latin är hans h. — 4) Det förnämsta af flera
rättegångsmål, som hafva sammanhang med
hvarandra; det, som gett uppkomst åt de andra. Dom
i h-en.
HUFVUDSAKLIG, a. 2. Som utgör
hufvudsak (bem. 4); förnämst, vigligast. Ha innehållet.
— Substantivi brukas ofta Del h-a och Del h-as(e.
HUFVUDSAKLIGEN, adv. I hufvudsaken.
vä-sendlligen.
HUFVUDSALAD. hüvuddsålad (i allm. —
sal-latt), m. sing. Benämning på de sorter af salad,
som satta hufvudcn. — Skrifves äfv. — sallat.
HUFVUDSKALLE, m. 2. pl. — skallar.
Skelettet eller sjelfva benbyggnaden af elt hufvud,
blottad på muskler, scnor, nerver, m. m.
HUFVUDSKALLEPLATS, m.3. SeGolgatha.
HUFVUDSK1NN, n. 5. Afdraget skinn af
hufvudet på djur.
HUFVUDSKÅL, f. 2. Den del af en
hufvud-skalle. som omsluter hjernan.
HUFVUDSPRÅK, n. 5. 4) Hufvudsakligen
vig-ligt tungomål. Latin är ell h. — 2) För
salig-hetsläran hufvudsakligen vigtigt bibelspråk.
HUFVUDSTAD, m. 3. pl. - släder.
Förnämsta staden i ett land eller distrikt, och sätet
för dess styrelse.
HUFVUDSTOL, m. 2. (i lagstil) Utlånad
summa eller kapital (i motsats till räntan).
HUFVUDSTORM, m. 2. Afgörande stormning
af fästning eller befäst stad.
HUFVUDSTUPA, hüvuddstüpa o. huvuddstüpa,
adv. 4) Med hufvudet först ned. Kasta sig h.
i vattnet. — 2) (fig.) Utan öfvcrläggning,
besinning, utan atl tänka sig för. Kasta sig h. in i
ell förelag.
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
