Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - Förhäxa ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖR
FÖRHÄXA, se Förhexa.
FÖRHÖJA, förhöja, v. a. 2. Göra högre.
Säges icke gerna i fysisk mening; man brukar
då hellre: Höja. F. smaken, värdet,
njutningen af något. Behagen f. skönheten. F.
priset på en vara (bättre Höja). — Syn. Se Öka.
FÖRHÖJANDE, n. 4. Handlingen,
hvarigenom något förhöjes.
FÖRHÖJNING, f. 2. 1) Se Förhöjande. — 2)
Hvad som blifvit lillagdt. att förhöja något. F-en
i smaken är ganska märkbar. F-en i priset
är två skilling. — Syn. Tillökning. — 3)
Upp-höjdt ställe. Man säger vanligare Upphöjning.
FÖRHÖLJA, förhö’Ilja, v. a. 2. (föga brukl.)
Se Hölja, Öfverhölja. — För höljande, n. 4.
FÖRHÖR, förhö r, n. 5. i) Handlingen, då
man förhör. Anställa f. med skolgossar,
lärlingar, vittnen. Taga i f, förhöra en
anklagad; äfv. enskilt befråga någon, för att utröna,
om han gjort sig skyldig till eller är delaktig i
fel, förseelse, o. s. v. — Bildar
sammansättningarna: Skol-, Läs-, Vittnesförhör. — Syn.
Förhörande, Examen. — 2) (jäg.) Gå ut på f, säges
om jägare, sorn på afton eller morgon, då
rapphönsen locka hvarandra, går ut, för att göra sig
underrättad, hvar de uppehålla sig.
FÖRHÖRA, förhö’ra, v. a. 2. 4) Genom
frågor till någon undersöka, om han äger de
kunskaper, som erfordras för atläggandet af ett lär—
dornsprof eller för en befattning, som sökes; äfv.
genom frågor undersöka, om en lärjunge riktigt
lärt sig ett visst föresatt pensurn, o. s. v. F.
någon i student-, i presl-, i kansli-, i
officersexamen. F. en skolgosse, om han kan sin lexa.
— Syn. Examinera. — 2) F. en anklagad,
genom spörsmål söka utleta, huruvida han är
skyldig eller icke. F. vittnen, låta dem afgifva
vittnesmål. — Syn. Höra.
FÖRHÖRANDE, n. 4. Handlingen,
hvarigenom någon förhöres.
FÖRIFRAN. fÖri’vrann, f. sing. indef.
Händelsen, att någon förifrar sig. — Syn.
Förhetsande.
FÖRIFRAS, v. d. o. (mera brukl.) FÖRIFRA
SIG, v. r. 4. Råka uti ifver, blifva het (i tal,
samtal). F-a dig ej, min vän: lålom oss tala
helt lugnt om saken. — Syn. Förhetsa sig, Fatta
eld, humör. Se äfv. Vredgas.
FÖRIFRÄN, fö’rifrå’n. adv. (sjöf.) Från fören
ell. från den sidan, hvaråt fören är på ett fartyg.
FÖRINTA, förfnnla. v. a. 4. Se
Tillintetgöra. — Nytt ord, bildadt i likhet med det
tyska vernichlen, och brukligt mest i litterär och
filosofisk stil — Förintande, n. 4.
FÖRINTELSE, f. 3. 4) Verkningen,
hvarigenom någon eller något förintas. — 2) Sjelfva
tillståndet, som dcraf uppkommer. Tro ej, alt i
grafven f-n herrskar! — Syn. Tillintetgörelae.
FÖRIRRA SIG, föri rra, v. r. 4. Komma vilse.
Brukas både i egentlig och fig. mening, i högre
stil. Han f-de sig i skogen. F. sig i
drömmar om ett tusenårigt rike, om det Nya
Jerusalem. — Syn. Förvilla sig, Villa sig, Gä,
komma vilse.
FÖRJAGA, förjaga, v. a. 4. Säges i samma
mening som Bortdrifva, Fördrifva, men med
starkare uttryck än dessa ord. F. fienden ur
landet. F. sorgen, bekymren. F. en nedslående
tanke. — Syn. Se Bortdrifva (4 o. 2).
Förjaga n de, n. 4. o. (mindre brukl.) För ja
g-ning, f. 2.
FÖRJYNGNING, förjy’nngninng, f. 2. (artil.)
FÖR 353
Affall på en kanon (t. ex. framför tapparna eller
från en fris).
FÖRKALKA, förkållka, v. a. 4. (gam. kem.)
Se Kalcinera. — Förkalkning, f. 2.
FÖRKAST, förkåsst, n. 3. Första kastet (t.
ex. i kägelspel). Hafva f-et.
FÖRKASTA, förkåssta, v. a. 4. Icke
mottaga, antaga, godkänna något, såsom varande
odugligt, skadligt, otillfredsställande, ofullkomligt. F.
ett tillbud, ell anbud, ell förslag, en plan, en
lag, ell gifvel råd. — Syn. Se Ogilla. — F.
sig, v. r. 4) Kasta fel (t. ex. vid kägelslagning).
— 2) (i kortspel) Kasta ett kort, som man ej hade
bort kasta; kasta oklokt.
FÖRKASTANDE, n. 4. Handlingen,
hvarigenom något förkastas.
FÖRKASTELIG, se Förkastlig.
FÖRKASTELSE, f. 3. 4) Förkastande. F.
af goda råd. — Syn. Förkastande, Förkastning.
— 2) Förkastlighet i seder, sedeförderf. F-en
hos denna folkklass har stigit till en
beklagansvärd höjd. — 3) (teol.) F-n, Guds af
evighet fattade beslut, alt ifrån den eviga saligheten
ulesluta alla de menniskor, som icke med en sann
och lefvande tro omfatta nåden i Christo.
FÖRKASTELSEDOM, m. 2. 4) (teol.) Guds
af evighet Tällda dom, hvarigenom han ifrån den
eviga saligheten utesluter alla de menniskor, som
icke med en sann och lefvande tro omfatta
nåden i Christo. — 2) Dom, utslag af en andlig
myndighet, hvarigenom en lära, en skrift o. s. v.
förklaras stridande mot religionen. Kyrkomötet,
påfven uttalade sin f. öfver denna lära, skrift.
— 3) (enskilt) Förklaring, att man ogillar,
förkastar något.
FÖRKASTLIG, a. 2. 4) Som bör förkastas,
ogillas. En f. lära. F-a grundsatser. — 2)
(om person) Till seder, karakter och tänkesätt
högst klandervärd. Tro icke denna f-a
menniska. — Syn. (för begge bem.) Se Dålig, 3.
FÖRKASTLIGHET, f. 3. Egenskapen att vara
förkastlig. — Syn. Se Dålighel, 2, b. o. e.
FÖRKELA, förtjèla, v. a. 4. Se Förklema.
— Förkelande, n. 4.
FÖRKLARA, förklara, v. a. 4. 4) Genom
upplysningars meddelande göra någonting (ord.
uttryck, mening, tal, skrift, o. s. v.) klart och
tydligt, så alt det kan fattas och förstås. F. ett
ord så eller så. F. meningen med ett ord. ett
ull ryck. F. Bibeln. F. ell ställe i den H. Skr i fl. —
Syn. Tyda, Uttyda, Tolka, Uttolka, Förtydliga. — 2)
Tillkännagifva, förkunna. Byssland harf-l
Frankrike krig. F. någon sin vänskap, högaktning.
F. en flicka sin kärlek. Jag f-r, all det icke
var min mening. Han f-de då, alt del
ovil-korligen måste ske. F. någon för sin arfvinge.
F. någonting för skadligt, onyttigt, farligt,
ogiltigt. F. i akt, se Akt, m. sing. (Lagt.) F.
missnöje, tillkännagifva inför rätta, alt man är
missnöjd med en dom och vill söka ändring deruli.
— 3) (bibi.) Omgifva med en gloria (strålkrans),
förherrliga. Mest i part. pass. Mose ansigte
sken såsom f-dl. Chrisli f-de lekamen. — F.
sig. v. r. 4) Tydligt och klart gifva sin mening
tillkänna, uttryckligt ytlra sig. F. er tydligare.
Han kunde ej nöjaktigt f. sig angående denna
beskyllning. F. sig för, emot någon. — Syn.
Ytlra sig. Uttala sig. — 2) (i rättegångs- o.
för-valtningsslil) Afgifva svar rörande anförda
klagomål, gjorda anmärkningar o. s. v.
FÖRKLARAD, a. 2. (egentl. part. pass, af
föreg.) Salig, öfverjordiskt säll. Med f-l an-
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
