Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - Förbindande ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
• Ö34 FÖR
F. två metallstycken genom lödning. F. ett ord
med ett annat. (Byggn. k.) F. stenarna i en
mur, så passa fogarna mellan dem, alt de i
närmaste skiften ej komma öfver hvarandra. F.
bjelkar, hopfoga dem. — Syn. Se Förena. —
3) (fig.) a) Ålägga förbindelse, pligt. Har både
person och sak till objekt. Denna lag f-nder
mig icke. Delta löfte f-nder mig all . . . .
F. någon med ed. Eden f-nder oss till
lydnad. Genom kontrakt vara f-bunden all ....
— Syn. Förpligta. — b) Väcka, ingifva
tillgif-venhet. IJans välvilliga väsende f-nder alla.
F. sig någon, genom bevisad tjenst, välgerning,
vänskap ställa någon i tacksamhetsskuld hos sig.
— F. sig, v. r. 4) Förena sig. F. sig med
någon emot en fiende. F. sig med någon
genom giftermål, befrynda sig &c. — Syn. Se
Förena sig. — 2) Åtaga sig såsom pligt. F. sig
genom löfte, med ed till något. Jag har
f-bun-dil mig att svara för honom. — Syn. Förpligta
sig, Förpligtiga sig. Åtaga sig. — Förbunden,
part. pass. Se längre ned.
FÖRBINDANDE, fö’rbi’nndannde, n. 4. I.
Handlingen, då man binder före.
FÖRBINDANDE, förbfnndanndc, n. 4. II.
Handlingen, då man förbinder; händelsen,
omständigheten, att något förbindes (se Förbinda, II,
4, 2 o. 3, a), a) Sårets, en sårad persons f.
— b) F. af ord. Slenarnes f. i en mur. För
dessa begge bem. sägcs oftare Förbindning. —
c) Menniskors f. genom lag. — Part. akt.
Som förbinder. Brukas nästan adjeklivt i
uttrycken: F. kraft, kraft, som förbinder, förenar;
äfv. förpligtande egenskap. F. lag, som
förplig-tar till eflerlefnad.
FÖRBINDELIG, m. fl., se Förbindlig, m. fl.
FÖRBINDELSE, förbfnndällse, f. 3. 4)
Förening emellan tvenne eller flera föremål. Dessa
stycken äro så vål hopfogade, all man icke
ser f-n dem emellan. Brukas i denna mening
mindre ofta. Man säger: Hopfogning,
Sammanfog-ning. Förbindning. — 2) (fig.) a) Hvad som förbinder
delarna af ett tal med hvarandra. Denna mening
har ingen f. med den förra. Säges äfv. i fråga
om tankar, idéer, o. s. v. Dessa idéer stå i
nära f. med hvarandra. — Syn. Samband,
Förknippning. — b) Hvad som bildar gemenskap,
sammanhang, vcielberöring emellan tvenne eller
flera ting, föremål. Del ges ingen f. mellan
dessa begge ärenden, affärer, saker. Dessa
båda länder slå genom handeln i f. med
hvarandra. Delta rum slår genom en lönnlrappa
i f. med andra våningen. — Syn. Samband,
Sammanhang, Gemenskap, Beröring,
Kommunikation. — c) Bekantskap, umgänge med andra
personer, isynnerhet med afseende på det derpå
grundade inflytande, som man har på andra, och det
understöd man af dem kan vänta. Slå i nära f.
med någon. Ingå i f. med någon. Hafva f.
med dåliga menniskor. Bryta en, f. — Har
sammansättningarna Släglskaps-, Vänskaps-,
Kärleks-, Äktenskaps-, Aflars-, Handelsförbindelse,
m. fl. — Syn. Förening, Band. — d) Person,
med hvilken man sålunda är förbunden. Denne
man har f-r, som förefalla mig misstänkta. —
Syn. Bekantskap. — e) Band, som lag eller pligt
ålägger menniskans fria vilja. Den f., jag genom
delta kontrakt iklädl mig. Del är en f. för
landets fader all befrämja sina undersålers
väl. Muntlig f., som sker muntligen. Skriftlig
(., förskrifning, revprs. Gifva sin f., förbinda
•ig. — Syn. Pligt, Förpligtelse, Skyldighet,
Obli
FÖR
gation. — f) Tacksamhetsskuld. Slå i f. hos
någon för en Ijensl. Sälla, ställa någon i f.
hos sig. — Syn. Obligation.
FÖRBINDLIG, förbfnndligg, a. 2. Som
förbinder (bem. 3, b). Säges både om person och
sak. Han är ganska f. emot alla. Han
emol-log oss på del f-asle säll, med de f-asle ord,
ell del f-asle leende. F. skrifvelse. — Syn.
Obligeant, Artig.
FÖRBINDLIGHET, f. 3. 4) Egenskapen att
vara förbindlig. Han svarade med mycken f.,
all ... . F-en af hans säll all vara. — t)
(mindre ofta) Förbindande tjenst, artighet. Visa
någon en f.
FÖRBINDLIGT, adv. På ett förbindligt sätt,
med förbindlighet.
FÖRBINDNING, fö’rbi’nndninng, f. 2. I. 4)
Se Förbindande, I. — 2) Hvad som är bundet
före något. Taga bort f-en ifrån ögonen. —
Syn. Förband. Bandage.
FÖRBINDNING, förbfnndninng, f. 2. II. 4)
Se Förbindande, n. II, a o. b. a) F-en af ett
sår. En sårad persons f. — b) Ordens f.
Slenarnes f. i en mur. — 2) Det sätt, hvarpå
något är förbundet, sammanfogadl, förenadi. —
3) (mur.) a) Fogarnes i en mur passning, så alt
de i närmaste skiften icke komma öfver
hvarandra. — b) Murbruk, som tjenar att förbinda
stenarna. — 4) Se förband.
FÖRBIRESA. f. 4. Handlingen eller tiden,
då man reser förbi ett ställe. Vid, efter f-n. —
Syn. Förbifart.
FÖRBISE, förbfsé, v. a. 2. (böjes som Se)
Ej taga i betraktande, ej fästa uppmärksamhet vid.
Man bör ej f. denna omständighet. Han f-såg
härvid, all ... . Nytt ord, bildadi efter tyskan;
brukas mest i litterär stil. — Förbiseende,
n. 4.
FÖRBISTRA, förbi’sstra, v. a. 4. (af Bister)
Orsaka hög grad af förvirring, villervalla i något.
Gud f-de tungomålen, gjorde dem så skiljaktiga,
att menniskorna ej förstodo hvarandra. — Syn.
Se Förvirra. — Förbistrande, n. 4.
FÖRBISTRING, f. 2. 4) Handlingen, då man
förbistrar; händelsen, omständigheten, att något
förbistras. — 2) Förbistradt tillstånd, skick.
Tungomålens f., deras skiljaktighet, hvarigenom
mm-niskor, som tala olika språk, ej utan undervisning
kunna förstå hvarandra. — 3) (fig. fam.) Högsta
grad af oordning. Man säger äfv. Babylonisk f.
— Syn. Se Oordning.
FÖRBITTRA, förbfttra, v. a. 4. (fig.) 4)
Göra bitter. Denna olyckliga omständighet f-de
hans lefnad, hans dagar. — 2) Göra ännu
bittrare. Detta f-de ännu mera hennes qval, sorg.
— Syn. Öka, Föröka, Förvärra, Skärpa. — 3)
Göra bitter till sinnes. Eli sådant bemötande
kan ej annat än f. hvar och en. — Syn. Se
Förarga, 4. — Förbittrande, n. 4.
FÖRBITTRING, f. 2. Förbittradt
sinnestillstånd. Väcka f. I sin f. log han elt steg, som
han sedan måste ångra. — Syn. Se Vrede.
FÖRBJUDA, förbjuda, v. a. 3. (böjes sorn
Bjuda) Befalla underlåtandet af någon viss
handling. Har både person och sak till objekt. F.
någon bruket af en ting. Jag [ der dig att
göra del. F. varors införande i landet. F.
bruket af kaffe, brännvin. F. ett mynt,
kungöra, att det ej får anses som gällande i ett land.
F. någon sill hus, förklara, alt man ej
emotla-ger någon i sitt hus. (Fig.) F. sig del
nödvändiga, neka sig det. Gud f-de det! talesätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
