Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - Frågande ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅ
Hvad f-r jag efter honom? Han pr ej efter,
om han blir illa känd, blott han förtjenar bra
med penningar. Det pr jag icke efter. Ej f.
efter, hvad man gör. (Syn. Se Bry sig om.) —
F. på en vara, begära att fä veta priset derpå.
— F. till råds, se Rådfråga. — F. ut, se
Utfråga. — Syn. (för F. någon) Spörja, Befråga,
Tillfråga, Tillspörja; (för F. om, efter något)
Omspörja, Eflerspörja, Omfråga, Efterfråga,
Bcfrå-ga sig om. — F. sig före, genom frågor
underrätta sig om, hvad man behöfver veta, då man vill
företaga något. F. sig vägen, genom frågor söka
göra sig underrättad om den väg, man bör följa.
FRÅGANDE, n. 4. Händelsen,
omständigheten, alt man gör frågor. Eli beständigt, evigt f.
FRÅGARE, m. 5. (mindre brukl.) En, som
ofta gör frågor.
FRÅGMETOD, frå‘gmetöd, m. 3. Sättet att
framställa ett ämne, att undervisa genom frågor
och svar. [Frågernelhod.J
FRÅGMNG, f. 2. Handlingen, då man frågar.
FRÅGODAG, m. 2. Så kallas den söndag,
före ett prestval, då församlingen af valförrätlaren
bör tillfrågas i åtskilliga för valets lagliga
förrättande vigtiga omständigheter, och då äfven
vallängden justeras.
FRÅGORD, n. 5. (gram.) Ord, som begagnas,
för att utmärka en fråga. Skrifves äfv.
Fråge-ord.
FRÅGPUNKT, m. 3. Särskilt punkt,
afdel-ning af en fråga (bem. 4). Äfv. Frågepunkt.
FRÅGTECKEN, n. 3. (gram.) Skriftecken (?),
som sättes i slutet af en frågande sats. Äfv.
Frågetecken.
FRÅGVIS, a. 2. Som på ett otidigt sätt
besvärar med många frågor, genom idkeligt
frågande. En f. menniska.
FRÅGVISHET, f. 3. Egenskapen all vara
frågvis.
FRÅN, prep. Se Ifrån. — I
sammansättningar brukas alltid den förkortade formen Från,
som då antingen är skiljaktigt eller oskiljaktigt
och medför bemärkelsen af: a) Frånskiljande, t.
ex.: Frånlossa, frånslita, frånsåga; — b)
Af-lägsnande från, l. ex.: Frångå, frånsegla; — c)
Beröfvande, t. ex.: Fråntaga, frånröfva,
från-känna. — För skiljaktigheten i bruket af Från
och Ifrån, se Anm. under Ifrån.
FRÅNBITA. v. n. 3. (böjes som Bita)
Genom bilande frånskilja. — Äfv. Bila ifrän. —
Frånbilande, n. 4.
FRÅNBRISTA, v. n. 3. (böjes som Brista)
Genom alt brista skiljas, lossna ifrån. — Äfv.
Brista ifran. — Frånbristande, n. 4.
FRÅNBRYTA. v. a. 3. (böjes som Bryta)
Genom brytande frånskilja, frånlossa. — Äfv.
Bryta ifran. — Frånbrylande, n. 4. o.
Från-brytning, f. 2.
FRÅN BRÄNN A, v. a. 2. Genom bränning
frånskilja. — Äfv. Bränna ifran. —
Från-brännande, n. 4. o. Fr ån b ränning, f. 2.
FRÅNBYTA SIG, v. r. (böjes som Byta)
Genom byte afhända sig. — Äfv. Byta frå’n sig.
FRÅNBÄNDA, v. a. 2. Genom bändning
frånskilja. — Äfv. Bända ifrän. —
Frånbändande, n. 4. o. Frånbändning, f. 2.
FRÅNBÖJA, v. a. 2. Genom böjning aflägsna
eller frånskilja. — Äfv. Boja ifrån. —
Från-böj ande. n. 4. o. Frånböjning, f. 2.
FRÅNBÖRDA, v. a. 4. (lagt.) Genom
börd-ning frånköpa någon en egendom. Jfr. Börda.
F. någon en gård, ett hus.
FRÅ 497
FRÅNDRAGA, v. a. 3. (böjes som Draga)
4) Genom dragning frånskilja, aflägsna. — Äfv.
Draga ifrå’n. — 2) Borttaga en del ifrån en
summa, ett antal. — Vanligare Draga ifrän.
— Fråndragande, n. 4. o.
Fråndrag-ning, f. 2.
FRÅNDÖMA, v. a. 2. 4) Genom laga dom
afhända. F. någon en omtvistad sak. — 2) Se
Frånkänna, 2. — Fråndömande, n. 4.
FRÅNFALLA, v. n. 3. (böjes som Falla) 4)
Lossna ifrån och falla. — Äfv. Falla ifrän. —
2) (fig.) Dö. — Vanligare Falla ifrå n. — Syn.
Se Dö. — Frånfallande, n. 4.
FRÅNFORDRA, v. a. 4. Se Affordra.
FRÅNFÄLLE, n. 4. Aflidande, död. Brukas
mest i skriftspråket, helst i juridisk stil. Vid,
efter mannens f. — Syn. Se Död.
FRÅNGÅ, v. a. 2. (böjes som Gå) 4) Gå
bort ifrån. F. någon. F. ett arbete. —
Vanligare Gå ifrän. — 2) (fig.) a) F. en anklagelse,
ett rättegångsmål, blifva frikänd. — Äfv. Gå
ifrän. — b) (med negation) Neka. Han kunde
icke f., alt ... . Del kan jag icke f. — Äfv.
Gå ifrån. — V. n. (fig.) Förloras. Han fick
ersatt, hvad honom genom detta olagliga skifte
f-tl, hvad han derigenom förlorat.
FRÅNHUGGA, v. a. 3. (böjes som Hugqa)
Med yxhugg frånskilja. — Äfv. Hugga ifran.
— Frånhuggande, n. 4. o.
Frånhugg-ning, f. 2.
FRÅNHÅLLA, v. n. 3. (böjes som Hålla) 4)
Hålla på litet afstånd ifrån. — Vanligare Hålla
ifrän. — 2) (föga brukl.) Se Afhålla, 2.
FRÅNHÄKTA, v. a. 4. Se Afhäkta. — Äfv.
Häkta ifrån. — Frånhäktande, n. 4. o.
Frånhäktn ing, f. 2.
FRÅNHÄLLA, v. a. 2. Se Afhälla, 4. — Äfv.
Hälla i från. — Fr ånhäl lande, n. 4. o.
Frånhä Ilning, f. 2.
FRÅNHÄST,o m. 2. Häst, som är förspänd till
höger. — Jfr. Ålhäst.
FRÅNKAPA, v. a. 4. (föga brukl.) Se
Af-kapa.
FRÅNKLIPPA, v. a. 2. Genom klippning
frånskilja. — Äfv. Klivpa ifrän. — Fr ån k
tippande, n. 4. o. Franklippning, f. 2.
FRÅNKLYFVA, v. a. 3. (böjes som Klyfya)
Genom klyfning frånskilja. — Äfv. Klyfva ifrän.
— Frånklyfvande, n. 4. o.
Frånklyf-ning, f. 2.
FRÅNKNTPA, v. a. 3. (böjes som Knipa) Se
Afknipa, 4.
FRÅNKNYTA, v. a. 3. (böjes som Knyta)
Genom knytning frånskilja, afdela ifrån. — Äfv.
Knyta i frän. — Fr ånkny lande, n. 4. o.
Frånkn yl ning, f. 2.
FRÅNKNÄPPA, v. a. 2. Frånlossa någonting,
som är påknäppt. — Äfv. Knäppa ifrän. —
Frånknäppande, n. 4. o.
Frånknäpp-ning, f. 2.
FRÅNKOMMA, v. n. 3. (böjes som Komma)
(fig.) Befrias, slippa ifrån. — Vanligare Komma
i frän.
FRÅNKRÖKA, v. a. 2. Genom krökning
aflägsna ifrån eller frånskilja. — Äfv. Kröka ifrän.
— Fr ån kr ökande, n. 4. o.
Frånkrök-ning, f. 2.
FRÅNKÄNNA, v. a. 2. 4) (mindre brukl.) Se
Fråndöma. — 2) (fig.) Förklara, alt man anser
någon ej äga vissa egenskaper. F. någon all
bildning, allt förstånd. —\
Frånkännan-de, n. 4.
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
