Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVIII. Segern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ö1STKEL TOMS STtTGÅ. m
u Så mycket värre för dig ! ” röt Legree, i det lian spottade på honom
och sparkade honom, “ Men vänta mig bara, du, din istadiga åsna;
jag skall nog ändå kväsa dig till slut och böja dig i stoftet, det skall du
bli varse ! ”
Med dessa ord aflägsnade sig tyrannen i vredesmod.
När en människas själ är nedtryckt till det yttersta, inträffar ett ögon¬
blick, då hon med hela kraften af sin fysiska och moraliska varelse
söker afkasta bördan ; och däraf kommer det sig, att den djupaste ån¬
gest ofta är förelöparen till en återvändande våg af glädje och mod.
Så var förhållandet äfven med Tom. Hans grymme husbondes gud¬
lösa hån gjorde hans redan förut så betryckta själ till ett rof för den
djupaste nedslagenhet, och ehuru trons hand ännu höll fast vid den
eviga klippan, var det likväl endast med ett domnande, förtvifladt tag.
Tom satt som bedöfvad vid elden. Plötsligt tycktes allt omkring
honom försvinna, och för hans inre öga visade sig synen af den törne-
krönte Mästaren, misshandlad och blödande. Tom stirrade under häp¬
nad och undran på detta majestätiskt lugna ansikte; blicken från de
djupa, kärleksfulla ögonen trängde till det innersta af hans väsen ; hans
själ vaknade ur sin domning; han föll på knä och sträckte under lifli-
gaste rörelse händerna emot den tillbedjansvärda uppenbarelsen. Genom
en nästan omärklig öfvergång förändrades synen : de skarpa törnena
vordo till strålar i en gloria; det majestätiska anletet, badande i öfver-
jordisk glans, böjde sig medlidsamt ned emot Tom, och han hörde en
röst säga:
“ Den som öfvervinner, honom slcalljag gifva att sitta med mig på min
tron, såsom och jag har öfvervunnit och sitter med min Fader på hans
tron”
Huru länge Tom låg på detta sätt, visste han ej själf. När han åter¬
kom till den yttre världen, var elden utbrunnen ; den kalla och fuktiga
nattluften kom honom att skälfva af köld, men den förfärliga krisen i
hans själ var lyckligt öfverstånden, och i sin allt uppslukande glädje
kände han ej längre vare sig hunger, köld, förnedring, svikna förhopp¬
ningar eller kroppslig smärta. I denna stund lösgjorde han sig i sin
innersta varelse från hvarje hopp på det närvarande lifvet och offrade
obetingadt sin egen vilja åt den Oändlige. Tom blickade upp till de
tysta, eviga stjärnorna — sinnebilder af de änglaskaror, hvilka städse
skåda ned på människan, och genom nattens högtidliga stillhet klungo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
