Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII. Återförening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
508 ONKEL TOMS STUGA.
“ Vi måste aflägsna alla dessa människor,” sade läkaren ; “ ty det
måste vara fullkomligt tyst och stilla omkring den sjuke.”
St. Clare fäste blicken stadigt på de förtviflade slafvarne, som Miss
Ofelia och doktorn höll på att mota bort från verandan. “ Arma varel¬
ser ! ” mumlade han, och ett uttryck af bitter själlförebråelse lade sig
öfver hans marmorbleka drag. Adolf vägrade bestämdt att gå. För¬
skräckelsen hade beröfvat honom all sinnesnärvaro; han kastade sig
ned på golfvet och kunde icke förmås att stiga upp. De öfriga hör¬
sammade fogligt Miss Ofelias tillsägelse att lämna platsen, då hon ifrigt
föreställde dem, att deras husbondes räddning kunde bero af deras lyd¬
nad och tystnad.
St. Clare kunde endast med stor svårighet tala; han låg nu med
slutna ögon ; men det märktes tydligt, att bittra tankar arbetade inom
honom. Efter en stund lade han sin hand på Tom, som fallit på knä
bredvid honom, och sade : “ Tom, min stackars gosse !”
“Hvad är det, master?” frågade Tom ifrigt.
u Jag dör ! ” sade St. Clare, tryckande hans hand. “ Bed ! ”
“ Ifall ni önskar en präst . . .” inföll läkaren.
St. Clare gjorde hastigt en afvärjande rörelse och sade ännu en gång,
men ifrigare, till Tom : “ Bed ! ”
Tom bad ur djupet af sitt hjärta och med brinnande andakt för
den själ, som var på väg att bryta sitt jordiska fängsel — den själ,
som blickade så stadigt och så sorgset ur dessa stora, vemodsfulla,
blå ögon.
När Tom slutat att bedja, tryckte St. Clare ännu en gång hans hand
med innerlig värme och betraktade honom allvarligt, men sade intet.
Därefter slöt han ögonen, men släppte ej den trogna handen, ty vid
evighetens port trycka den svarta handen och den hvita hvarandra med
samma innerlighet. Den döende mumlade sakta och afbrutet:
jRecordare Jesu pie . . .
ne me perdas . . . illa die;
quoerens me . . . sedisti lassus.
Tydligen stodo de ord, som han sjungit på aftonen, för hans själ —■
ord af innerlig åkallan till den Oändliga Barmhärtigheten.
“ Han yrar,” förklarade doktorn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
