Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI. Död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
464 ONKEL TOMS STUGA.
“ Emedan det är sant, pappa; och om du vill tro därpå nu, så skall
du kanske komma att taga det på samma sätt som jag själf.”
St. Clare prässade samman läpparne och betraktade dystert de långa,
vackra lockarne, hvillca en efter annan föllo för saxen och lades i bar¬
nets knä. Eva tog upp dem, såg allvarligt på dem, snodde dem kring
sina magra fingrar och betraktade oroligt fadern.
“ Det är just hvad jag har förutsagt/’ inföll Marie, “det är just hvad
som har tärt på min hälsa under en längre tid och bragt mig nära graf-
vens rand, ehuru ingen bryr sig därom. Jag har sett detta långt i för¬
väg. Augustin, du skall snart nog få se, att jag ändå hade rätt.”
“ Hvilket tvifvelsutan skall lända dig till stor tröst,” genmälte St.
Clare i torr, bitter ton.
Marie lutade sig tillbaka i soffan och betäckte ansiktet med sin
näsduk.
Evas klara blå ögon blickade allvarligt från den ene till den andre
af föräldrarne. Det var den lugna förstående blicken hos en själ, som
är till hälften löst ur de jordiska banden ; det var tydligt, att hon såg
och uppfattade skillnaden emellan dem båda.
Hon vinkade åt fadern, som gick fram och satte sig bredvid henne.
“Pappa, min kraft försvinner mer och mer för hvarje dag, och jag
känner att slutet är nära. Det är några saker som jag vill säga och
göra, och som jag bör göra, men du är alltid så emot, att jag talar om
detta. Men det är oundvikligt, jag måste dö, det går ej att uppskjuta.
Ack, låt mig nu få tala med dig! ”
“ Mitt älskade barn, tala, tala ! ” sade St. Clare i det han lade ena
handen öfver sina ögon och fattade Evas hand med den andra.
“Då önskar jag att fa se alla våra tjänare tillsammans här. Jag har
något som jag måste säga dem,” fortfor Eva.
“Välan!” svarade St. Clare i en ton af bitter undergifvenhet.
Miss Ofelia skickade ett bud, och snart voro alla tjänarne samlade i
rummet.
Eva låg tillbakalutad mot sina kuddar ; hennes hår låg utslaget kring
ansiktet, och de blossande kinderna bildade en skärande motsats till
hennes marmorbleka hy och afmagrade gestalt.
De stora, djupa, allvarliga ögonen vandrade från den ene till den
andre af tjänarne.
Dessa intogos af en plötslig rörelse. Barnets andelika utseende; de
långa afklippta hårlockarne; faderns bortvända ansikte och moderns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
