Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Kväkarkolonien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 231
var ett af dessa, som tiden synes beröra endast för att försköna
och förklara. Den lätta, snöhvita flörshufvan, förfärdigad efter
strängt kväkaremönster; den enkla, hvita muslinshalsduken, som låg
i släta veck öfver bröstet; den gråa schalen och klädningen visade
genast, till hvilket samfund hon hörde. Hennes runda, rödletta an¬
sikte hade ett friskt och ännu ungdomligt utseende ; det delvis grånade
håret var slätt tillbakastruket från den höga, klara pannan, på hvilken
tiden icke tryckt någon annan prägel än frid på jorden, till människorna
ett godt behag; och under denna blida, fromma panna strålade ett par
stora, klara, ärliga, kärleksfulla, bruna ögon, i hvilka man endast be-
höfde blicka rakt in för att veta, att man såg ända ned till bottnen af
ett hjärta, så godt och trofast som någonsin klappat i en kvinnas
barm.
Det har talats och sjungits så mycket om sköna unga flickor ; hvarför
uppstår ingen och besjunger den skönhet, som stundom möter oss hos
gamla kvinnor? Om någon önskar en ingifvelse för att poetiskt be¬
handla detta ämne, så hänvisa vi honom till vår goda vän Rakel Hal-
liday just sådan hon sitter där i sin lilla gungstol. Han var litet
knarrig af sig, den där gamle stolen, vare sig nu han hade förkylt sig
i sin ungdom eller fått podager på ålderomen; säkert är, att han,
under det hans härskarinna sakta gungar fram och åter, med rörande
trohet och enträgenhet låter höra ett oupphörligt krick-krack, krick-
krack, hvilket skulle hafva varit odrägligt hos hvilken annan stol som
hälst. Men gamle Simeon Halliday brukade ofta förklara, att det ljöd
som musik i hans öron, och barnen försäkrade alla med en mun, att de
icke för allt i världen ville gå förlustiga knarrandet från mammas
gungstol. Och hvarfÖre detta, månne ? Emedan under en tid af tjugu
år eller mera ingenting annat än kärleksfulla ord, milda förmaningar
och den mest moderliga ömhet hade försports ifrån denna stol; hufvud-
värk så väl som hjärtevånda hade där otaliga gånger fått bot eller
lindring; tvister hade där blifvit slitna, och bekymmer, så väl andliga
som timliga, hade där fått sin lösning — allt af en god, kärleksfull och
själfuppoffrande kvinna, Gud signe henne !
“ Du tänker således verkligen ännu på att bege dig till Kanada,
Elise ?” sade Rakel under det hon lugnt plockade bland sina per¬
sikor.
“ Ja, madame,” svarade Elise bestämdt. “ Jag måste fortsätta min
väg; jag vågar inte stanna.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
