Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Hvaruti ett lösöre råkar i en mindre lämplig sinnesförfattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202 ONKEL TOMS STUGA.
Under några ögonblick stirrade han obeslutsamt mot golfvet; höjde
därpå plötsligt hufvudet och sade:
“ Mr. Wilson, ni har betett er som en sann kristen i allt ert görande
och låtande emot mig; jag ville nu bedja er om ett sista bevis på kristlig
välvilja.’’
“ Nåväl, Georg ? "
“ Sir, ni har talat sant — jag löper verkligen en förfärlig fara. Det
finnes på hela jorden icke någon varelse, som frågar efter om jag dör,"
— han drog djupt efter anden och talade med ansträngning — “man
skall kasta ut mig och gräfva ner mig som en hund, och ingen skall
därefter ägna mig en enda tanke, utom min arma hustru. Stackars barn,
hvad hon skall sörja och gråta ! Min bön är, att ni, Mr. Wilson, ville
söka tillställa henne denna bröstnål; hon gaf mig den en gång i jul¬
klapp. Gif henne den och säg henne, att jag älskade henne in i döden.
Vill ni det, sir?" frågade han med allvarlig och rörd stämma.
“ Ja, visst vill jag det, min stackars vän !" svarade den gode fabri¬
kören med tårade ögon och af rörelse darrande röst, i det han mottog
bröstnålen.
“ Säg henne ännu en sak," fortfor Georg; “ det är min sista önskan,
att hon, så vidt möjligt, beger sig till Kanada. Hennes matmor må
vara hur god som hälst; hon må älska sitt hem hur mycket som hälst
— bed henne dock icke återvända dit, ty slafveriet slutar alltid med
elände. Bed henne uppfostra vår gosse till en fri och själfständig man ;
han skall.då icke behöfva lida så mycket som jag. Vill ni framföra
denna min hälsning till henne, Mr. Wilson?"
“ Ja, Georg, jag skall göra det; men jag hoppas af allt mitt hjärta,
att du skall komma undan med lifvet. Var bara vid friskt mod,
Georg, och förtrösta på Gud ; du är en tapper gosse — han skall hjälpa
dig ! Du kan vara förvissad om, att mina bästa önskningar följa dig
på vägen ; gifve Gud, att du väl vore i säkerhet!"
“Finnes det väl någon Gud att förtrösta på?" genmälte Georg i en
sådan ton af bitter förtviflan, att det skar den gamle herrn i hjärtat.
“ O, jag har ständigt under hela mitt lif fått bevittna saker, som kommit
mig att tvifla på, att det kan finnas någon Gud. Ni kristna kunna icke
fatta, huru dessa saker te sig för oss — offren. För er finnes det en
Gud ; men finnes det någon för oss?"
aAck, säg inte så, säg inte så, min gosse!" sade den vänlige gubben,
halft snyftande. “ Hys inte sådana tankar ! Gud finnes, ja, han finnes,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
