Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 44. Befriaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
511
Många ibland dem trängde sig likväl in på honom och
bådo honom enträget, att han ej skulle afskeda dem samt
sträckte oroligt fram sina fribref, att ban skulle återtaga dem.
»Vi vilja ej bli friare, än vi äro. Vi ha alltid haft
allt hvad vi behöft. Vi vilja ej lemna vårt gamla ställe
och mas’r och missis och alla de andra här.»
»Miua kära vänner», sade George, så snart ban kunde
få dem tysta, »det är ej nödvändigt för er att lemna mig.
Egendomen behöfver lika många arbetare nu som förut,
och vi behöfva samma tjenare i huset som hittills. Men I
ären nu fria män och fria qvinnor. Jag skall betala er
den lön för ert arbete, som vi kunna komma öfverens om.
Fördelen med detta är, att om jag skulle råka i skuld eller
dö -— något som ju alltid kan hända —, så kunnen I icke
föras bort eller säljas. Jag hoppas få fortfara med
egendomsskötseln och under tiden lära er, huru I bören använda
de rättigheter jag nu gett er som fria män och qvinnor,
något som nog kanske tar någon tid för er att lära. Jag
väntar af er, att I blifven snälla och läraktiga, och jag
sätter min lit till Gud, att jag må kunna troget göra min
pligt. Och nu, mina vänner, upplyften edra ögon och
tacken Gud för frihetens välsignelse!»
En gammal negerpatriark, som grånat vid egendomen
och nu var blind, reste sig och sade, i det han upplyfte
sina darrande händer: »Låtom oss tacka Herren!» Alla
knäföllo endrägtigt, och en innerligare och varmare lofsång,
om ock beledsagad af orgeltoner, klockor och kanonsalut,
uppsteg aldrig till himlen, än den, som nu höjdes från detta
gamla hederliga hjerta.
Då man reste sig, tog en annan upp en metodisthymn,
hvars om qväde lydde:
»Vårt jubelår nu kommet är,
Och vägen emot hemmet bär.»
»Ännu en sak», sade George och afbröt mängdens
tacksägelser. »I minnens väl alla vår käre gamle onkel Tom?
Det var på hans graf, mina vänner, som jag beslöt inför
Gud, att jag aldrig mer skulle ega någon slaf, såvidt det
stod i min makt att göra honom fri, och att ingen, såvidt
det berodde af mig, skulle löpa fara att bli skild från hem
och vänner och dö borta på någon enslig plantage, som
han gjorde. Således, då I glädjens öfver er frihet, så tänken
på att I hafven den goda gamla själen att tacka för
densamma, och återgälden den genom vänlighet mot hans hustru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
