Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 38. Seger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
459
stockade syndareas mörka hjerta. Han förstod mycket
riktigt, att Gud stod mellan honom och hans offer, och han
hädade honom. Denne undergifne och under tystnad lidande
man, som hvarken hån eller hotelser eller slag eller någon
misshandling förmådde rubba ur hans jemnvigt, väckte inom
honom en stämma af samma slag, som en gång fordom
Mästaren väckte i den besattes själ, då denne ropade: »Hvad
hafva vi att göra med dig, Jesus af Nasaret? Ar du
kommen för att plåga oss, förrän tid är?»
Toms själ var full af medlidande med de arma varelser,
som omgåfvo honom. Han kände det, som om hans
jorde-lifs sorger nu vore slut, och som om han längtade att till
sina lidande likars vederqvickelse dela med sig något af
denna underbara skatt af frid och fröjd, som ban fått sig
gifven ofvanifrån. Det är sant, att tillfällen dertill voro
sparsamt tillmätta; men under vandringen till och från
arbetsfälten och under arbetstimmarne yppade sig emellanåt
ett och annat tillfälle att utsträcka en hjelpande hand till
trötta, modlösa och förtviflade likar. De arma, andligt
nedbrutna och alltid misshandlade varelserna kunde till en
början knappt fatta ett sådant handlingssätt; men då det
fortsattes vecka efter vecka och månad efter månad, började
det omsider väcka anklang i de länge sedan tystnade
strängarne i deras domnade hjertan. Efterhand och omärkligt
började denne sällsamme, tyste och tålige man, som stod
redo att bära allas bördor, utan att söka någons hjelp för
sig sjelf, — denne man, som trädde tillbaka för alla och
kom sist och fordrade minst, och likväl var den förste att
dela med sig det lilla, ban hade, åt enhvar, som behöfde
det, — denne man, som under kulua nätter kunde lemna
ifrån sig sitt trasiga täcke för att bereda lindring åt någon
sjuk qvinna, som skälfde af frossa, — denne man, som på
fältet fyllde de svagares korgar, med den fruktansvärda
faran för ögonen att för egen del komma till korta, och
som, ehuru förföljd med oblidkelig grymhet af deras
gemensamme tyrann, likväl aldrig deltog i deras smädelser och
förbannelser öfver honom —, denne man, säger jag, började
till slut få en sällsam makt öfver dem. Och då den bråda
tiden var förbi och de åter fingo lof att använda söndagarne
till sin egen nytta, kom en och annan till honom för att
höra och bedja och sjunga, men sådant ville ej Legree
tillåta, och mer än en gång afbröt ban sådana försök med
svordomar och råa förbannelser, så att den välsignade
förkunnelsen måste spridas muntligen från den ene till den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
