Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 22. »Gräset torkar, blomstret vissnar»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308
Tom kände plötsligt ett styng genom sitt trofasta gamla
hjerta, och han tänkte vid sig sjelf, huru ofta han under de
sista sex månaderna märkt, att Evas små händer blifvit allt
magrare och hennes hud allt mer genomskinlig och hennes
andedrägt kortare, och huru snart hon nu blef trött och
matt af att springa och leka i trädgården, hvarmed hon
förut kunnat fortsätta i timmar. Han hade hört miss Ofelia
tala om en envis hosta, som inga af hennes inedikamenter
tycktes kunna böta, och äfven i denna stund brunno hennes
kinder och händer af hektisk feber, och ändå hade han
aldrig förr kommit på den tanke, som Evas ord nu väckte
hos honom.
Har det någonsin funnits barn sådana som Eva? Ja,
sådana hafva funnits, men deras namn finnas alltid på
graf-stenarne, och deras ljufva leenden, deras himmelska blickar,
deras egendomliga ord och sätt att skicka sig ligga gömda
bland sörjande hjertans begrafna skatter. Inom huru många
familjer får man ej höra talas om. att allt godt och ljuft,
man finner hos deras lefvande medlemmar, är ett intet
emot den ojemförliga älskligheten hos någon, som ej mer
finnes till! Det är som hade himlen en särskild skara
äuglar, hvilka hafva uppdraget att för någon ticl vistas här
nere och fästa vid sig egensinniga menniskohjertat för att
bära dem med sig uppåt, då de vända tillbaka till hemmet.
Då du ser denna djupa, andliga blick i ett barnaöga, och
då en barnasjäl uttalar sig i ord, ljufvare och mognare, än
man hör af andra vanliga barn —, hoppas aldrig att kunna
qvarhålla ett sådant barn; ty det bär på sig himlens
insegel, och odödlighetens ljus blickar ut från dess ögon.
Likaså du, Eva, du älskliga stjerna i ditt hem! Du
går bort, men de, som älskat dig ömmast, ana det ej.
Samtalet mellan Tom och Eva afbröts derigenom, att
miss Ofelia hastigt ropade henne.
»Eva, Eva! Daggen faller, kära barn; du får ej stanna
ute längre.»
Eva och Tom skyndade att komma in.
Miss Ofelia var gammal och van i fråga om
sjukskötsel. Hon var från Nya England och kände väl till de
första, lätt förbisedda spåren af denna tysta, försåtliga
sjukdom, som angriper så många de fagraste och älskligaste
varelser och oåterkalleligt inviger dem åt döden, iunan ännu
en enda äf deras lifstrådar tyckes brusten.
Hon hade märkt den lätta, torra hostan och den för
hvarje dag tilltagande rodnaden på kinderna och lät sig ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
