Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Ytterligare om miss Ofelias erfarenheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264
lagar lagt i våra händer. Och den som härvidlag går längst
eller handlar grymmast, han håller sig ändå endast inom
gränserna af den makt, som våra lagar gifvit honom.»
S:t Clare hade rusat upp, och han gick nu, såsom han
plägade då han var upprörd, med snabba steg fram och
tillbaka i rummet. lians vackra ansigte, med drag så
klassiskt ädla som hos en grekisk bildstod, tycktes nu riktigt
glöda af häftig lidelse. Hans stora blå ögon flammade,
och hans åtbörder voro häftiga, utan att han sjelf tycktes
märka det. Miss Ofelia, som aldrig förr sett honom så?
upprörd, satt stilla och betraktade honom under tystnad.
»Jag försäkrar dig, kusin», sade han och stannade tvärt
framför henne, — »fast det tjenar till rakt ingenting, hvad
man talar eller känner vid detta allt —, men jag kan
försäkra dig, att det har varit tillfällen, då jag tänkt, att om
hela landet skulle sjunka ned i jorden och taga med sig
från dagens ljus all denna orättfärdighet och uselhet, så skulle
jag gerna sjelf sjunka med i djupet. Under mina turer
fram och åter på våra ångare och vid mina affärsresor i
landet har jag haft bästa tillfälle att öfvertänka, huru
hvarenda råbarkad, otäck, girig och usel lymmel kan utan minsta
hinder af våra lagar blifva fullkomlig sjelfherskare öfver
så många män, qvinnor och barn, som hans genom
bedrägeri, stöld eller spel förvärfvade penningar kunna sätta
honom i stånd att köpa, och då jag sett dylika slynglar
med full eganderätt i besittning af hjelplösa barn, unga
flickor och qvinnor, — då har jag varit färdig att förbanna
mitt land och att förbanna menniskorna i allmänhet.»
»Nog, nog, Augustin! Säg ej mer!» sade miss Ofelia.
»Aldrig i mitt lif har jag hört sådana ord, icke ens i norden.»
»I norden!» sade S:t Clare, med plötsligt förändradt
uttryck och nästan i sin vanliga vårdslösa ton. »Bah! I
nordbor ären kallblodiga varelser och tagen allting lugnt.
Vi kunna svärja ve och förbannelse öfver himmel och jord,
om det så bär åt; men sådant gören I väl aldrig.»
»Men frågan är nu —» sade miss Ofelia.
»Ja, frågan är — och en olycklig fråga är det! — hur
jag råkat komma med i detta tillstånd af synd och uselhet?
Nåväl, jag skall svara derpå med samma goda ord, som du
fordom lärde mig om söndagarne. Jag kom med deri
genom den naturliga födelsen. Mina slafvar voro förut min
faders och, hvad mer är, min moders; och nu äro de mina,
de och deras afkomlingar, som tyckas växa ut till en ganska
aktningsvärd skara. Min fader kom, som du vet, från Nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
