Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Den frie mannen försvarar sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
229
som redan sutto i vagnen, »så att jag får göra fast baksätet
för qvinnfolken och gossen.»
»Här äro två buffelhudar», sade Rakel. »Gör det så
beqvämt som möjligt för de sittande; det blir nog en svår
resa i natt.»
Jim steg först ut och hjelpte sedan ut sin gamla
moder, som hängde sig vid hans arm och ängsligt såg sig
omkring, som väntade hon förföljarne i hvart ögonblick.
»Jim, har du dina pistoler i ordning?» frågade George
med låg, men fast röst.
»Jo, säkert!» sade Jim.
»Och du har klart för dig hvad du skall göra, om de
komma?»
»Skulle nästan tro, jag har det!» sade Jim, i det han
spände ut sitt breda bröst och drog djupt efter andan.
»Tror ni jag skulle vilja låta dem få min mor än en gång?»
Under detta korta samtal bade Eliza tagit afsked från
sin vänliga värdinna Rakel, och fördes nu af Simeon in i
vagnen, der hon med sin lilla gosse i knä satte sig på
baksätet på buffelhudarne. Dernäst bjelptes gumman in och
fick plats bredvid henne. George och Jim sutto på ett
bräde framför dem, och Fineas satte sig främst för att köra.
»Farväl, mina vänner», sade Simeon.
»Gud välsigne er!» svarades från alla de resande.
Och vagnen rullade i väg, skakande och skramlande
öfver den frusna marken.
Det fanns ingen möjlighet till samtal för hjulens
rasslande på den knaggliga vägen. Åkdonet skramlade sålunda
fram genom vidsträckta mörka skogar, öfver vida kala
slätter, uppför backar och ned i dalar; framåt, framåt skakade
våra resande timme efter timme. Barnet somnade snart
och hvilade tungt på moderns knä. Den stackars,
uppskrämda gumman glömde slutligen sin fruktan, och då
natten led på, föll äfven Eliza sjelf i slummer, trots all sin
oro och ängslan. Fineas tycktes i det hela vara den
vaknaste bland sällskapet och sökte fördrifva tiden under den
långa resan med att hvissla melodier, som alls icke påminte
om de psalmer, qväkarne plägade sjunga.
Slutligen vid tretiden på morgonen tyckte sig George
höra aflägsna hastiga och taktmessiga hofslag bakom vagnen
och stötte till Fineas. Denne höll in hästarne och
lyssnade.
»Det är säkert Mikael», sade han. »Jag tycker mig
känna igen ljudet af hans galopperande häst»; ocb han steg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
