Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Toms nya matmor och hennes åsigter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
konst, nya arter af prakt. Då skall negerrasen, ej längre
föraktad och förtrampad, måhända kunna framvisa några af de
sista och härligaste uppenbarelserna af menskligt lif och
verksamhet. Man kan vänta något sådant, då man ser
negerns mildhet, hans ödmjuka läraktighet, hans benägenhet
att stödja sig vid högre andar och ödmjuka sig under högre
makter, hans barnsliga tillgifvenhet och hans lätthet att
förlåta. Förmedels allt detta kommer kanske just negern
att särskildt framvisa den högsta formen af kristligt lif, och
eftersom Gud plägar aga dem ban älskar, har ban måhända
utkorat just det arma Afrika för att, efter luttring i
be-dröfvelsens ugn, göra det till det högsta och ädlaste i det
rike ban vill upprätta, sedan alla andra riken pröfvats och
fallit; — ty de första skola blifva de yttersta, och de
yttersta de första.
Var det något sådant Marie S:t Clare tänkte på, der
hon nu präktigt klädd stod en söndagsmorgon på verandan
och knäppte ett juvelarmband om sin smala handled?
Troligen var det detta — eller kanske något annat. Ty Marie
beskyddade det som hon ansåg vara godt och nyttigt, och
ämnade sig nu i all sin härlighet — med diamanter, siden,
spetsar, juveler med mera •— till en kyrka på modet, för
att vara mycket gudfruktig. Marie fäste alltid stor vigt vid
att vara mycket gudfruktig på söndagarna. Der stod hon
nu, så smärt och prydlig, så luftig och sväfvande i sina
rörelser, höljd i sin spetsmantilj som i en sky. Hon såg
så sjelfbelåten ut och kände sig så god och derjemte så
väl klädd. Miss Ofelia stod vid hennes sida och bildade
en fullkomlig motsats. Icke derför att icke äfven hon hade
en lika präktig sidenklädning och lika dyrbar mantilj och
näsduk; men med sin stelhet och kantighet och brist på
mjukhet i rörelser kunde hon omöjligen påräkua samma
nåd inför en betraktare som hennes slägting — om nåd
inför Gud vilja vi ej tala; den utgör ett kapitel för sig.
»Hvar är Eva?» frågade Marie.
»Barnet stannade i trappan; hon hade något att tala
med dadda.»
Och hvad hade väl Eva att säga till dadda? Jo, lyssna,
läsare, så får du veta det, fast Marie ej hörde det.
»Snälla dadda, jag vet att ditt hufvud värker grufligt.»
»Gud signe er, miss Eva, mitt hufvud värker ständigt
på sista tiden! Men ni skall ej vara ledsen för det.»
»Nå, det är bra du får komma ut nu» — och den lilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
