Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Toms nya matmor och hennes åsigter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
hvad som helst; det är qvinnans hårda öde, och jag vill
bära det. Men den gången bröt jag ut, och han har aldrig
sedan gjort någon antydning åt det hållet. Men jag vet
af hans blickar och af det lilla ban säger, att han ännu
tänker detsamma; och detta är riktigt påkostande och
retsamt för mig.»
Miss Ofelia såg ut, som om hon var rädd för att säga
någonting, och rasslade på med sina strumpstickor på ett
sätt, som innebar hela volymer af tankar, om Marie blott
kunnat tolka detta språk.
»Så att nu ser du», fortsatte hon, »hvad du får’att
sköta. Ett hushåll utan ordning, der tjeuarne gå sin egen
väg, göra hvad de vilja och få hvad de vilja i allt, utom
der jag, en svag sjukling, kunnat hålla emot och styra till
rätta. Jag hotar med karbasen, och stundom slår jag till,
men sådan ansträngning bekommer mig alltid illa. Om
endast S:t Clare ville låta den saken göras, såsom det sker
på andra ställen —.»
»Och hvad så?»
»Ah, man skickar dem till tukthuset eller till något
af de andra ställena, för att bli piskade. Detta är enda
sättet. Om jag ej vore en sådan svag stackars varelse, som
jag är, tror jag, att jag skulle sköta om allt dubbelt så
kraftigt som S:t Clare.»
»Och hur lyckas då S.t Clare att styra med det hela?»
frågade miss Ofelia. »Du säger ju, ban aldrig slår ett slag.»
»Åh ja, men män ha ett kraftigare sätt att befalla,
förstår du; det är lättare för dem. Dessutom — har du
någonsin noga betraktat hans ögon? Det är något eget
med dessa ögon; och då han uttalar ett afgörande ord,
flammar det liksom till i dem. Jag är rädd för dem, jag
ock, och tjenarne begripa, att de måste lyda. Jag förmår
ej så mycket med en riktig skur af förebråelser, som S:t
Clare med en blick från sitt öga, om han gör allvar
dermed. Åh, det är ingen svårighet för S:t Clare, derför har
han ock ej något medlidande med mig. Nå, du får nog\
lära dig, då clu öfvertar bushållet, att man kommer ingen
väg utan stränghet; — de äro allesamman så elaka, så
lögnaktiga, så lata.»
»Gamla visan, kan jag höra», sade S:t Clare, i det ban
kom in. »Hvilken förfärlig räkning skola ej dessa uslingar
få att till slut uppgöra, särskildt för sin lättja! Du ser,
kusin», sade han och utsträckte sig raklång på en soffa
midt emot Marie; »deras lättja måste ju vara alldeles our-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
