Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Evangelina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
Luften var qvalrnig och tryckande het följande dag,
och ångaren närmade sig sitt mål New-Orleans.
Öfverallt på ångaren var man i spänd väntan och rustade sig
ifrigt för landstigningen, och i salongen sågs den ena efter
den andra i färd med att hopsamla sina saker och göra sig
i ordning att gå i land. Uppassaren, städerskan och andra
tjenare voro alla ifrigt sysselsatta med att skura, putsa och
ställa allt till rätta på den präktiga båten, för att den vid
ankomsten skulle kunna visa sig i: all sin glans.
På det lägre däcket sitter vår vän Tom med korslagda
armar; ban ser orolig ut och riktar gång efter annan sina
ögon mot en grupp på båtens andra sida.
Der stod den vackra Evangelina, hon var litet blekare
än dagen förut, men inga spår för öfrigt kunde märkas
efter det olyckstillbud, som under gårdagen hotade henne.
En ung man, välväxt och med ädel hållning, stod bredvid
henne, vårdslöst stödjande sin armbåge mot en bomullsbal;
en stor plånbok låg uppslagen framför honom. Man
behöfde endast kasta en blick på honom för att klart och
tydligt igenkänna Evas fader. Man återfann hos honom
samma ädla hållning på hufvudet, samma stora blå ögon,
samma gulbruna hår, och likväl var uttrycket af det hela
himmelsvidt olika. Ehuru de stora och klara blå ögonen i
form och färg alldeles liknade hennes, fattades dock här
det uttrycksfulla, beslöjade och drömmande djupet hos
Evas ögon; man läste i faderns ögon klarhet, stolthet och
förstånd i rikt mått, men det bar från början till slut denna
verldens pregel. Den skönt tecknade munnen hade ett stolt
och i någon mån satiriskt uttryck, under det hållningen
och åtbörderna i allmänhet visade en anstrykning af lätt
och otvungen öfverlägsenhet, som på intet sätt klädde
honom illa. JHan stod nu och lyssnade med en min af
godmodig likgiltighet, delvis road och delvis med förakt, på
Haley, som flytande utbredde sig öfver förträffligheten af
den vara, hvarom de underhandlade.
»Således alla moraliska och kristliga fullkomligheter
inbundna i svart praktband, komplett!» sade han, då Haley
tystnade. »Nåväl, min gode man, hvad blir då förlusten?
— såsom man uttrycker sig derborta i Kentucky —; kort
och godt, hvad skall jag betala för den här affären? Hur
mycket tänker ni lura mig på? Ut med det bara!»
»Godt», svarade Haley, »om jag nu begär trettonhundra
dollars för den här karlen, skulle jag nätt och jemnt få
tillbaka mitt; mer skulle jag ej få, det försäkrar jag.»
Onkel Toma stuga. J2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
