Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Små missöden vid lagliga affärer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153
»Akta er att väcka honom eller ha honom att skrika nu;
då komme tösen att göra ett fasligt alarm.» Mannen
mottog varsamt barnet och var snart ur sigte bland
mängden, som gick upp från bryggan.
Då ångaren under knakande och pustande lagt ut från
bryggan och började långsamt röra sig framåt, gick
qvinnan tillbaka till sin förra plats. Slafhandlaren satt der,
men barnet var borta.
»Hvar är ban, hvar är ban?» började hon vildt.
»Lucy», sade slafhandlaren, »din gosse är borta, du må
få veta det så gerna först som sist. Du förstår, jag kunde
ej föra honom med dit ned till södern, och så fick jag ett
tillfälle att sälja honom till en riktigt fin familj, der han
får mycket bättre uppfostran, än du kan ge honom.»
Slafhandlaren hade hunnit den höga ståndpunkt i
kristligt och allmänt menskligt hänseende, att ban var
fullkomligt höjd öfver alla hjertats svagheter och fördomar,
en ståndpunkt, som på senare tiden högt prisats af
åtskilliga predikanter och statsmän här i norden. Hans hjerta
var ej bättre och ej sämre än ditt, min läsare, eller mitt
skulle vara, om vi blott härdat oss tillräckligt. Den
blick af ångest och gränslös förtviflan, som den arma
modern fäste på honom, kunde hafva oroat en mindre
erfaren ; men han var van vid sådant. Han hade sett samma
blick hundratals gånger förut. Äfven du, min läsare, kan
vänja dig vid dylikt, och det mål, hvartill vår tid af all
makt sträfvar, är att med likgiltighet kunna se sådana
saker, till ovansklig ära för hela vårt samhälle.
Således kunde slafhandlaren betrakta denna dödsångest,
som han läste i det svarta ansigtet, dessa krampaktigt
knutna händer och dessa qväfningsanfall såsom endast ett
nödvändigt med yrket förbundet ondt, hvarvid han blott
beräknade, huruvida hon också skulle taga sig till att skrika
och vålla uppståndelse på ångaren; ty i likhet med andra
försvarare af våra egendomliga inrättningar hyste ban en
afgjord motvilja mot allt bråk.
Men qvinnan bröt ej ut i klagorop. Pilen hade träffat för
säkert midt i hjertat, för att hon skulle kunna klaga eller gråta.
Hon satt som bedöfvad, hennes händer föllo slappt
utefter sidorna, hon stirrade stelt framför sig utan att se
något. Bullret och sorlet om bord och maskinens stönande
blandades som i en dröm för hennes öron, och hennes arma,
lamslagna hjerta egde intet uttryck för sitt oändliga ve,
hvarken i tårar eller klagan. Hon var fullkomligt stilla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
