Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Ett lefvande bohagsting uttalar otillbörliga åsigter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
Då allt var färdigt och tjenarne aflägsnat sig, stängde
den unge mannen försigtigt dörren och stack nyckeln i sin
ficka, såg sig omkring och korsade sedan armarne öfver
bröstet och såg herr Wilson rakt i ögonen.
»George!» sade herr Wilson.
»Ja, George!» svarade den unge mannen.
»Det här kunde jag ej tänka mig!»
»Jag är ganska bra förklädd, tänker jag», sade den
unge mannen leende. »En smula valnötsbark har gjort min
gula hud vackert brun, och mitt hår har jag färgat svart,
så att ni bör finna, att jag icke alls svarar mot
beskrifningen i kungörelsen.»
»Men, George, det är ett farligt spel du spelar. Jag
skulle då aldrig kunnat råda dig till något dylikt.»
»Jag kan väl göra det på mitt eget ansvar», sade George
med ett nästan stolt leende.
Vi anmärka i förbigående, att George var på fädernet
af hvit härkomst. Hans mor var en af dessa olyckliga bland
sin stam, som genom sin personliga fägring äro lämpliga
att offras för sina egares njutningslystnad och att blifva
mödrar till barn, som kanske aldrig få lära känna sina
fäder. Hans fader tillhörde en af Kentucky’s stoltaste
slägter, och från honom hade han fått i arf sina ädla europeiska
anletsdrag och en högsinnad, okuflig ande. Modern hade
väl gifvit honom en lätt anstrykning af den gula
mulatt-färgen, men derjemte en riklig ersättning för detta
skönhetsfel uti ett par svarta blixtrande ögon. Med obetydlig
förändring af färgen på huden och håret hade han gifvit
sig utseendet af spauior, och då ban af naturen egde
förmågan att föra sig med behag och uppträda såsom
herreman, hade han nu ingen svårighet att spela den djerfva
rolen af en gentleman, som reser med sin betjent.
Herr Wilson, en af naturen godsinnad, men ytterst
fjeskig och försigtig gammal herre, stöfvade fram och åter
i rummet och syntes, för att nyttja ett uttryck af John
Bunyan, »helt upp- och nedvänd i sitt sinn’»; han slets
mellan sin önskan att hjelpa George och ett oredigt begrepp
om att han måste hålla på lag och ordning. Under sin
vandring uttalade ban sig således i följande ord:
»Godt, George; du har således rymt — lemnat din
laglige husbonde, George — nå, jag undrar ej på det —,
men på samma gång är jag ledsen, George — ja, riktigt
ledsen; jag tror jag måste säga dig detta, George; det är
min pligt att säga det.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
