Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Hvari läsaren finner, att en senator ej är mer än en menniska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
kommo ned strax efter mig, och jag hörde dem. Jag
hoppade genast öfver på isen, och huru jag sedan kom öfver,
det vet jag ej; det första, jag sedan vet, är att en man
hjelpte mig upp på stranden.»
Qvinnan hvarken grät eller snyftade; hon hade kommit
till den punkt, der tårekällorna äro som utsinade. Men
hvar och en af de omkringstående visade på sitt särskilda
sätt alla tecken till liflig medkänsla.
De båda smågossarne vände ut och in på sina fickor
under ett förtvifladt letande efter dessa näsdukar, som, efter
hvad alla mödrar nogsamt känna, aldrig äro till finnandes,
och togo sedan sin tillflykt till moderns klädningskjol, der
de snyftade och af hjertans lust torkade sina ögon och
näsor. Fru Bird dolde ansigtet i sin näsduk, och gamla
Dinah utropade, under det tårarne strömmade öfver hennes
svarta hederliga ansigte: »Herre, förbarma dig öfver oss!»
med samma värme, som om hon varit på ett predikomöte;
under det gamle Cudjoe ref sina ögon hårdt med
rockärmen, gjorde en mängd olika grimaser samt emellanåt från
djupet af sitt hjerta instämde i samma utrop. Vår senator
var nu statsman, så att man ej kunde vänta, att han likt
andra dödliga skulle gråta; ban vände ryggen åt sällskapet
och såg ut genom fönstret och tycktes ifrigt upptagen med
att få sin strupe klar och med att torka sina glasögon,
hvarjemte ban då och då så ljudligt putsade sin näsa, att
ban lätt kunnat väcka vissa misstankar, om blott någon nu
varit i stånd att pröfvande iakttaga honom.
Slutligen sväljde han beslutsamt något, som tycktes
sammansnöra hans strupe, vände sig mot qvinnan och
frågade tvärt:
»Huru kom ni att säga mig, att ni hade en mild
husbonde?»
»Jo, derför att han var det — det kan jag med
sanning säga —, och min matmor var också mild; men de
kunde ej reda sig. De hade skulder, och så var det en
man som på något sätt, jag vet ej hur, fått dem i sitt våld,
så att de måste göra, som ban ville. Jag lyssnade och
hörde mas’r säga så till missis, och hon tiggde och bad för
mig, men han sade henne, att han kunde ej reda sig och
att papperen voro skrifna; — och det var då, jag tog
gossen och lemnade hemmet och gick min väg. Jag kände,
det tjenade till intet att jag försökte lefva, om de togo
honom från mig; jag tycker som om barnet är det enda
jag eger!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
