- Project Runeberg -  Ön eller Christian och hans stallbröder /
86

(1856) [MARC] Author: Georg Lord Byron Translator: C. V. A. Strandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

86

belägenhet. Sjelf höll han henne sällskap så mycket
klokheten tillät, men alltid på väl afpassade tider, så att nyfikna
ögon ingenting skulle upptäcka. Han förde sin älskogs talan
med den eldigaste vältalighet, mer än tillräcklig att vinna
hennes varmaste tycke. Hon hade ju hans raska och
högsinta ansträngningar att tacka för sitt lif, ett lif, som han
räddat med äfventyr af sitt eget. Också blef det en glädje,
då han från hennes egna läppar hörde bekännelsen om att
hon redan länge betraktat honom med blida ögon, fastän
en känsla af pligt förmått henne att undertrycka sin
växande ömhet, ända till dess slägtens sista tunga missöde, jemte
omständigheterna vid hennes flykt, hade återupplifvat alla
de känslor hon velat dölja, men nu odelade egnade en man,
som så rättvisligen egde anspråk på hennes ömhet. Huru
lyckliga de voro i sin ensliga tillflyktsort! Förtryckarens
makt nådde dem icke nu längre. Skilda från verlden och
dess vedervärdigheter, i trygghet för alla de skickelsedigra
vexlingar, som uppspira från högheten, grymheten och
äregirigheten, voro de endast sig sjelfva underdåniga, och kände
sig oändligt belåtna med detta enkla styrelsesätt Men ehuru
denna fristad utgjorde en borgen för deras trygghet, värdet
ändå något de saknade. De fingo icke utan afbrott njuta
af hvarandras sällskap; det var nödvändigt för deras
säkerhet, att han ofta var frånvarande, stundom under en längre
tid, för att derigenom undgå efterspaningar. Derföre
längtade den unga höfdingen efter ett gynnsamt tillfälle att få
ledsaga henne till lyckligare nejder, der hans lågande
inbillning förespeglade honom utvägar att kunna bereda henne all
slags njutning och beqvämlighet. Det dröjde icke heller
länge innan han kom i tillfälle att utan fara återskänka
henne åt det kära dagsljuset. Han underrättade sina
underordnade höfdingar och matabuler om sin afsigt att fara till
Fidschiöarna, och önskade få dem med sig, jemte deras
hustrur och qvinliga tjenstehjon; men inskärpte hos dem,
att på intet vilkor upptäcka bestämmelseorten för de
sistnämnda, på det de icke obetänksamt skulle kunna sqvallra
ur skolan och derigenom bereda hinder för afresan. En stor
cano var snart i ordning, och alla nödiga mått och steg
tagna. Då de stodo i begrepp att afsegla, sporde de honom,
om han icke ville taga en hustru från Tonga med sig. Han
svarade nej; hustru skulle han sannolikt finna under vägen.
De ansågo detta för skämt, men sade ingenting, af vördnad
för honom. Så lade de ut till sjös, sedan de fått alle man

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:29:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/onchristi/0094.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free