Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - å-ljudet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det första undantaget är, såsom Lyttkens och Wulff
påvisa, mera underligt än viktigt, det gäller blott några få ord och
inför t. ex. formerna dråska, flåskel (floskulös får däremot bestå
med o).
De båda andra undantagens syftning är påtaglig; det gäller
den vanliga spökrädslan att släppa in grammatikan i
rättstavningsläran. Man insåg, att det var omöjligt, att ur stamformerna
grå, stå, så bilda grott, stott, sodd med samma å-ljudsbeteckning
som i slott, brott, brodd. Men å andra sidan ville man icke ha
en sådan regel som den, att afledningar och böjningar skulle
följa stamordet — en regel, som i detta fall var så naturlig, att
utan tvivel de allra fläste skulle tillämpat den, om den ock
saknats i läroboken. Det fanns då ingen annan räddning än att
påbjuda att omvändt slott, brott, brodd och deras likar — ett antal
af omkring 50 ord — skulle utbrytas och stavas i strid med
gällande sed, och i strid med sällskapets egen huvudregel. Hvart
en så godtycklig åtgärd leder, visar sig, när man ser, att
variantformerna klots och kloss, båda af samma betydelse och samma
ursprung, och båda med samma vokalljud, komma att teckna
detta ljud på olika sätt: det förra ordet med å, det senare med
o. Likså kommer man att skriva den hvardagliga formen af
låtsa med olika vokal i presens och imperfektum: »han loss
ej om», men däremot »han låddes ej om». Att utländska
ord som måtto, tåddy med å vid sidan af ponny, kolli med o
komma att se underliga ut, bör man väl ej särskildt framhålla.
I fonetiskt syfte är denna reglering icke gjord, den afser
ej att vidga området för å-tecknet. Då skulle ej Rättstavningssällskapet
på andra punkter ha inskränkt detta område, t. ex.
genom att skriva trockla, aplod.
Om regeln alltså måste tänkas hava ett pedagogiskt syfte,
vågar jag påstå, att den alldeles förfelar sitt mål. Den stora
mängd af nya undantag från huvudregeln, som på detta sätt
införes, måste påtagligen värka förslappande på känslan för dennas
giltighet; den som vänjes att skriva å i många sådana fall som
brådd, brått, bråsk, kommer också att gärna skriva blåck, pråpp,
fråst; felen bli på detta sätt flere och ingalunda färre.
När man talar om att den nuvarande regeln är en så tung
börda för minnet med sina »50—60 ord, som (utanför de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
