Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dubbelkonsonant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
instämmer i denna önskan med SCHLYTER, LINDER, AURÉN m. fl.
Ur pedagogisk synpunkt kan detta undantag ej vålla stor
svårighet; orden äro de enda inhemska på m, där skriften lemnar den
med språket bekante i ovisshet om uttalet, och såsom redan sagdt
är, bör skriften söka undgå att vara mera tvetydig än talet, I
mindre vanliga utländska ord, t. ex. gemm, bör också den
läsandes bekvämlighet tillgodoses.
Ett skäl som gärna anföres mot dubbelskrivningar är deras
obekvämlighet. Skälet kan ej väga tungt, ty vid företagen
beräkning finner man, att vid afskrivandet af en bok på ett par
hundra trycksidor den tid, som skulle sparas genom förenkling,
blott uppgår till några få minuter. Och lika mycken tid som
den skrivande förlorar, lika mycken vinner kanske hvar och en
af de läsande genom den större tydlighet skriften erhåller, om
fördubblingen följdriktigt iakttages.
I fråga om teckningen af ordet gudom är
Rättstavningssällskapet mera etymologiserande än man skulle väntat: sällskapet
skriver guddom. Enligt dess regler skulle emellertid det
tillhörande adjektivet skrivas gudomlig. Mot teckningen med två d
kan invändas, att i övriga fall, där en aflednings- eller
böjnings-ändelses börjande ljud är lika med stammens slutande, vår
ortografi icke låter båda kvarstå, så vida ej uttalstydligheten fordrar
detta. Man skriver icke otadl-lig (jfr otadle-lig), otal-lig (jfr
oräkne-lig), oskäl-lig, icke häller tänd-de, svält-te (däremot
naturligtvis stöd-de, stöt-te); lika litet skriva tyskarna Hoh-heit med
två h. Erkännas må likväl, att gudom är ett svårare fall att
afgöra, emedan ändelsen -dom för språksinnet har en större
självständighet än t. ex. -lig.
Ett synnerligen intressant bevis på den säkerhet, med hvilken
den naturliga instinkten förstår finna det rätta, där de lärdes
teorier famla, lemnar oss en liten grupp af småord, som mot
vanliga regler tecknas dels med enkel konsonant för dubbel och
dels med e för ä: orden man, min, din, sin, han, hon, kan, än,
men, den, det, denna, detta, eller, efter. Äldre författare skrevo
flera andra likartade ord med enkel konsonant; jag har hos
STIERNHIELM anmärkt et, mit, tit, sit, intil, des, ät, upa, skal, vil.
Ända inemot vårt århundrade var samma teckning vanlig.
RYDQVIST påminner om att HANS JÄRTA, en man som gärna höll på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
