Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afledda ord - Böjda ord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med två m måste bilda sumerande, sumering, sumerare med ett m; man bör skriva behålla med å, men behollning, be-hollare, förhollande med o; en saks värde, med ä, angives af en verderingsman, med e, som förstår att riktigt värdera, med ä. Och så i hundra eller tusentals andra fall.
Jag vill icke förutsätta, att sällskapet värkligen önskar en sådan stavning, jag antager gärna, att allt beror på förbiseenden. Men när sådana förbiseenden rättas ett efter ett, förvandla sig undantagsfallen efter hand till — huvudregel.
Utan att vänta gensägelse kunna vi tills vidare anteckna som resultat af det anförda, att man i många fall måste låta stamordet vara en ortografisk norm för afledningarna, om man
nämligen ej vill alldeles stöta den naturliga känslan för huvudet.
Vi vända oss nu därnäst till de böjda orden.
Också här har sällskapet genom en förunderlig glömska af just det väsentliga lyckats att framställa som ett enstaka undantag hvad som åtminstone närmar sig till att vara allmän lag.
Den nya rättstavningen vet ej af mer än ett enda fall, där en böjd form är ortografiskt bunden af huvud-formen. Det är pluralen af ord på -or. Man skriver trots akcent-flyttningen läktorer med ä, professorer med två s, detta efter mönstret af ordens singularer.
För att inse huru litet detta undantag gör tillfyllest, behöver man ej sända sin tanke ut på någon lång irrfärd: den kan stanna vid de motsvarande feminina plural-formerna. Jag vill ej tro, att sällskapet skriver läktorska, professorska i singularis, men lektorskor, profesorskor i pluralis. Följer man sällskapets regler blir likväl resultatet sådant.
Likså befinnes det, om man flyttar tanken något längre bort, att man efter sällskapets lära måste skriva en teolog med o, men två teolåger med å.
Ja, man skulle i sanning komma till underbara deklinationsmönster, om man följde dessa regler. Jag hitsätter för roskull böjningen af ordet ridå; man har vid dess stavning att påminna sig regeln, att å-ljudet endast före slutkonsonant i fyrstaviga ord tecknas med o. Man får härigenom följande intressanta »grammatiska växling»:
| Obestämd form: | Bestämd form: | |
| nom. | ridå | ridon |
| gen. | ridos | ridåns |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
