Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om skriftspråkets arter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till stor del samma språkmaterial, dock i sina
hufvuddrag stå skarpt skilda från hvarandra. Dessa
typer uppträda dock i verkligheten jämförelsevis
sällan alldeles rena; oftast inträffar, att en skriftlig
framställning företer någon, om ock obetydlig,
blandning af typer.
Framför allt är det vanligt, att normalprosan,
som ju är den allmännaste, mest brukade arten af
skriftspråket, inverkar på och inblandar sig i andra
stilarter. Det förefaller, som om man hade svårt
att frigöra sig från normalprosans konventionella
uttryck, och som om dessa, när man blott fått
pennan i handen, trängde sig fram i skriften, utan den
skrifvandes vilja och vetskap.
Ett ganska träffande exempel på detta
förhållande kan hämtas från en slagdänga, som för
åtskilliga år sedan var mycket populär i Stockholm;
denna visa, kallad »Zandahls kanon», är i det hela
skrifven på stockholmskt talspråk. Sista strofen
lyder så här:
»Och denna här visan en smed hafver diktat,
som uti polisen för oljud har pliktat;
för när han var ute och såg på kanon,
så var han på kulan – den dumma kalkon!»
Här finnas ju rena talspråksuttryck:
konstruktionen var ute och såg i st. f. »var ute för att
se» och för i st. f. »ty»; de bestämda formerna
kanon och kalkon i st. f. »kanonen» och
»kalkonen», i polisen i st. f. »i (eller: på) poliskammaren»
samt på kulan i st. f. »berusad», »drucken» äro ju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
