Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. C. Skriftspråket har i större omfång efterbildat utländskt skriftspråk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skriftspråkets (i synnerhet normalprosans) mest
karaktäristiska drag – i motsats till det lösa uppradande
med sparsamma antydningar om
tankesammanhanget, som är tillräckligt för samtalsspråket.
Men då sådana logiskt korrekta förbindelser,
som blefvo nödvändiga för skriftspråkets
konstnärliga utbildning, kräfde rikare uttrycksmedel, än det
inhemska (tal)språket hade att erbjuda, var det
naturligt, att man drog nytta af de äldre
kulturspråkens formförråd, och det var förklarligt, att
efterbildandet stundom gick så långt, att skriftspråksstilen
blef stötande osvensk. Medan de särskilda bindeord,
som ansetts behöfliga för åstadkommande af
tydlighet och omväxling, hufvudsakligen lånats från
tyskan[1], hafva olika syntaktiska konstruktioner
bildats ej blott efter det tyska skriftspråket, utan ock
efter de latinska s. k. klassiska författarnas stil eller
någon gång efter franska litterära mönster.
Utom den konstrika, ofta konstiga,
periodbyggnaden finnas åtskilliga syntaktiska former att
anföra såsom af skriftspråket lånade utifrån. Men
då vår svenska syntax hittills icke blifvit tillräckligt
undersökt, måste vi nöja oss med några strödda
anmärkningar och stundom framställa våra
uppgifter mera som förmodanden än som fullt bevisade
fakta. –
Att vår normalprosa i bruket af hvad man kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
