- Project Runeberg -  Om svenskan som skriftspråk /
280

(1897) [MARC] Author: Gustaf Cederschiöld - Tema: Language
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Skriftspråket har ändrat eller öfvergifvit gammalt språkbruk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

blifvit förkortade på samma sätt som t. ex. månan
af månaden, skillnan af skillnaden.[1] När man nu
ville göra de vidhängda (»enklitiska»)
pronominalformerna mera »städade» genom att förlänga dem,
så kunde detta rätt behändigt gå för sig med -(e)n
begagnadt såsom subjektsform, ty detta kunde
utbytas mot han eller den[2], och med -(e)t, som
kunde ersättas af det. Men vid formen -(e)n,
begagnad som objektsform, och vid formen -na stötte
man på svårigheter; -(e)n kunde väl ibland ersättas
med den, men ej gärna i fråga om personer; att
-na var en förkortning på den gamla ackusativen
hona (eller hana) hade man glömt, ty den fulla
formen af denna ackusativ var föråldrad. Man tog
därför sitt parti och kasserade alldeles de
omedgörliga objektsformerna -(e)n och -na, eftersom de
ej läto normalisera sig till tryckvärdiga, ordentliga ord.

I det anförda fallet torde alltså skriftspråkets
rensningsarbete grunda sig på ett slags resonemang,
om detta ock i allmänhet icke legat fullkomligt
klart för de skrifvande. Äfven i andra tillfällen
synes förkastandet af gamla former hafva berott på
de skrifvandes oförmåga att riktigt uppfatta dessa
formers betydelse och berättigande. När man
sträfvat efter att ur skriften utesluta t. ex. heldre och
aldra till förmån för hellre och allra, så har detta


[1]
Snarlik är utvidgningen af pluralen hufvun till hufvuden.

[2]
Utförligare behandlas detta ämne -- med afseende på
uppkomsten af den som personalpronomen -- af E. H. TEGNÉR
i Svenska Akademiens handlingar (från 1886) VI.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:26:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/omskrift/0288.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free