Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalssprak. C. I hvilka afseenden är normalprosan omständligare?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till att uttrycka allt det, som ett utveckladt
ljudspråk kan uttrycka. Hos oss svenskar kunna de
blott undantagsvis användas till annat än att
beteckna känslor och att ersätta några enklare
imperationer. Huru viktiga de likväl äro för vårt
umgängesspråk, märker lätt den, som försöker att föra
ett längre samtal med någon, som han icke ser, och
som ej ser honom själf. Vare sig samtalet föres i
mörkret eller per telefon, får det en helt annan
karaktär än det vanliga samtalet »mellan fyra ögon».
Utom mimiken har talspråket till biträden
äfven åtskilliga läten, som väl icke kunna räknas till
orden, ehuru de närma sig interjektionerna, men
som äro mycket uttrycksfulla. Huru betecknande
är det icke, när någon af välbehag smackar?!
Hvilken hög grad af ironi och försmädlighet kan ej
angifvas genom en sakta hosta?! Och nog taga vi
bättre upp, om vår interlokutör säger sig vara trött,
än om han gäspar? Expressiva, både som ofrivilligt
och som frivilligt frambragta, äro ju också
snyftningar, suckar, skratt m. fl.[1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
