Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (början)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hand, påverkade af det bildade samtalsspråket, börja
draga sig för detta uttryckssätt, såsom ej tillräckligt
artigt, och i stället införa åtskilliga former af
påståendesatser. »JOHAN WINBERGS kokbok» från 1761
tillhör öfvergångstiden. Där heter det t ex.:
Vattna rätt väl ur skinkan, så at ej mycken sälta är i hänne
qvar, skräd hänne och flå af all svåln. Lät hänne litet koka i
vatten, så at hon blir färvälld, tag hänne sedan up at kallna,
och torrka hänne med en handduk.
Men på näst föregående sida står:
Sedan saltet blifvit väl urdragit, kokas skinkan väl. Derpå
låter man hänne kallna, samt skräder och putsar svålen af hänne.
I detta sist anförda språkprof se vi dels
exempel på ett numera i det närmaste bortlagdt
uttryckssätt, äfven bekant genom KAJSA WARGS [1]
ryktbara
»man tager», dels också exempel på det nu för
tiden allmännaste uttryckssättet, nämligen passiv
konstruktion.
Populära läke- och hälsoböcker tyckas variera
något mera än kokböckerna, i det att de oftare
begagna »man bör», »det är rådligast», eller andra af
normalprosans vanligaste formler; men de torde
öfverensstämma med kokböckerna däri, att de alldeles
bortlagt den okonstlade och naiva imperativen.
Då nu, som vi sett, normalprosan har en så
utpräglad motvilja mot att begagna imperativen, är
det rätt märkvärdigt, att äfven den strängaste och
korrektaste normalprosa ständigt och jämt använder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
