Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. A. De sinnligaste, af materialet närmast betingade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denna känslans ton behöfver likväl ej vara så
utpräglad, att alla åhörarna märka den. Tvärtom
består den allra viktigaste hemligheten i den föga
vackra konsten att »drifva» med folk däri, att man
talar i en ton, som »föremålet» tar för allvar, men
de andra åhörarna förstå vara ironisk. Men tonen
är då icke det enda medlet. Man yttrar saker, som,
efter hvad »de invigde» veta, stå i rak motsats till
de åsikter, man hyser, och man begagnar därvid
öfverdrifna, bombastiska uttryck.
I skrift blir det naturligtvis endast genom
innehållet och ordvalet, som författaren kan gifva
sina meningsfränder och själafränder till känna, att
han åsyftar något annat, än framställningen, ytligt
betraktad, tyckes afse.
Konsten blir därigenom finare, och författaren
har lättare att, då stämmans ton ej kan förråda
honom, mystificera den, som han önskar eller måste
mystificera. Ty under tider af tryckfrihetstvång
är ett dylikt skrifsätt ofta enda utvägen för
oppositionen att skaffa sig luft. År 1799, medan
censuren med ytterlig stränghet undertryckte alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
