Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tiden? Någon föreställning därom kunna vi få, om
vi slå upp en af de gamla landskapslagarna. Låt
oss t. ex. höra den äldre Västgötalagen:
Bondeson vill sig hustru bedja: han skall den skyldaste
(d. v. s. hennes närmaste släkting) söka och bön sin börja.»[1]
Ännu mera betecknande är ett stycke i samma
lag, som handlar om okvädinsord. För att låta
den gamla formens egendomlighet bättre framträda,
skall jag först meddela innehållet i modern
omskrifning: »Om någon okvädar en annan, och om
denne kan locka den förre att visa, att det skett
med full afsikt, samt tager vittnen på, att han
blifvit okvädad, då skall den skyldige böta sexton
örtugar.» Den gamla lagboken uttrycker sig
ungefär så här:
Kallar man annan hundvalp.
»Ho är det?» säger han.
»DU,» skrek han.
»Jag tager er till vittnen på, att du gaf mig okvädinsord.»
Det är sexton örtugars sak.[2]
Man bör ej förundra sig öfver, att
landskapslagarna förete en så enkel, talspråket närstående
form, och att den skriftlärde så sällan stiliserat dem
efter sina latinska böcker. Orsaken ligger, som
bekant, däri, att lagarnas uttryckssätt redan i den
muntliga traditionen tagit sådan stadga, att det ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
