Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Skaldskap: sång och saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336 soldottren vakar öfver lappen.
Der ined att man får henne oeh hjorden är dock icke spelet för
alltid vunnet. En lat vräkling hade en gång öfverraskat henne
sofvande, med sin hjord omkring sig. Hon säger: "välan! Du har famnat
Solens dotter; gör dig nu en kåta, men täck henne väl, så att ingen
solstråle tränger in; vi skola hvila der". — Tidigt på morgonen skiner
en klar solstråle in genom en springa, ty den låte hade icke täckt kåtan
noggrant. Soldottren spritter strax upp: "Håh, håh! jag ser min faders
och moders ögon", säger hon, och ropar till honom: "Följ med! se icke
till baka! hör hvad du hör, men se dig icke om; blott följ mig fort".
Hennes renhjord störtar fram i starkaste språng, "vålnader och gastar
ropa högt och hotande efter dem, stampa, bullra, nalkas". Förskräckt
ser lättingen sig om, i ett huj försvinner en tredjedel af hjorden. Hon
ropar: "Följ, följ! men se icke till baka". Han följer; men andarne
komma allt närmre, nu tycker han de vilja fatta honom i bältet; han
sneglar bakom sig, strax försvinner den andra tredjedelen af hjorden.
Då utbrister hon: "Följ dem nu sjelf och vare de bortsprungne renarne
vild-renar. Bort du låte, bort!" och försvinner.
Derför, af den lates öde
varnad, hvarje gosse, flicka,
alle raske, trogne drängar,
alla flinka, kyska flickor
vakta hjorden hela dygnet,’
vaka dagen om och natten,
vaka bäst vid dagens gryning,
låta icke morgonsolen
träffa slummer-tyngda ögon;
då är Peijen-neida nära
spejande på nejdeus ungdom,
glad att löna, snabb att straffa,
drifva bort den låte vräkling,
skingra nyväckt renhjord, låta
Peive ta’ sin skänk till baka.
Oftast röra dessa sagor sig kring Jättar och Stalo. Lapparnes jättar
hafva ett omisskänneligt slägt-tycke med våra och torde, liksom
namnet (jättenes, jätanas), hafva främmande ursprung. Stalo, pl. staloh,
synes till största delen vara alldeles det samma. Han är större än
Lappen, klumpig, mennisko-ätare; han är ensligt boende, stundom
enögd eller blind (hvaraf stalostet lefva som enstöring, och stalostallet
leka blindbock!). Mot kroppens svarar icke förståndets storlek: han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
