Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Psykiska och sociala egenskaper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REN-STÖLD. 191
mycket bruklig i Arjepluog, och han härleder den (II, sid. 187) oftast
från hämd. Då nämligen en Lapp blir af med den ena renen efter
den andra, kan han icke tro att renarna bortkommit genom förvildning
eller genom odjur, utan börjar misstänka sin granne. Han kan oftast
icke bevisa att denne begått stölden, utan får blott skäl och liknelser,
hvilka inför domstol icke skulle vara bindande, men för honom äro
nog. Då han icke lagligen kan komma åt tjufven, söker han
ersättning på annat vis; ett sätt är att taga af den förmodade tjufvens
renar, när det bär till — och det gör det vanligen ofta. Ett annat
sätt är att använda såbben eller skid-stafven, då tillfället gifves, och
stundom har denna käpp-behandling gått ända till dråp. Dels sist
nämda åtgärd, dels domares kraftiga, om också icke alltid fullt
lagenliga, ingripande anser Læstadius dock hafva hämmat det onda.
Pro-fessionela ren-tjufvar funnos likväl och finnas ännu. De äro mest af
sig komne, öde boende Fiskare-lappar, hvilka, genom dessa sina
bedrifter, göra lifvet särdeles surt för sig. De blifva nämligen alldeles
utstötte ur samman lefnaden och umgänget med de andra Lapparne,
fogelfrie, och gemensamma mötespunkter för deras stafvar, om de sakna
styrkans rätt, P. Læstadius lemnar på några ställen skildringar af
ren-tjufvens, den misstänktes eller verkliges, tillstånd och ynkliga lif, hvilket
närmar sig förintelse. I Lule Lappmark äro dock tjufnader nu mera
ganska få, och Winnberg säger, "att de äfven nu minskats i Arjepluogs
Lappmark, allt som i allmänhet Lapparne der gjort framsteg, om än
obetydliga, till bättre och kristligare lefnadssätt, sedan åtskilliga på
Læstadii tid lefvande, för mord och tjufnad vanryktade vildsinta slägter
nu mera utdött och efterträdts af mildare afkomlingar". — Från
Finnmarken omtalar Hwoslef (sid. 4) sådana renstölder för att få bränvin.
Lappen är, trots sjelfrådighet och envishet, i grund och botten
godmodig; men då kropps- eller sinnes-ruset sätter honom i jäsning,
blir han vild, och knifven, alltid till hands, tillgripes lätt. Lappen är
från barndomen van att slagta renar och der före, liksom andra slagtare,
utan vidare medkänsla färdig att bruka knifven mot med-menniskor,
när passionen kommit i uppror, säger Hwoslef (sid. 29).
Han är dock till lika mycket lätt skrämd och för de minsta
ovanliga saker, dem han icke strax begriper, kan han som ett barn råka i
den yttersta förskräckelse. Hvad han icke strax förstår är för honom
ett under, och må hända qvar står, fast han skäms att tala der om,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
