Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Kåtan; Lappens arbeten hemma och hans föda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bå-r. "sauto-petsi". 145
Rehn (manuscr., D. 67, kap. 5) nämner ett par andra
beredningssätt af Angelica. Stekning på glöd är ett, hvilket äfven omtalas af
Graan (kap. 9). Ett annat är det, att en dag igenom koka den
utväxande blom-stjelken med ost-vassla, till dess det hela blir rödt som
blod; detta afkok förvaras till vintern; smakar bittert; brukas äfven
såsom medicin. Der till användes ock den torkade stjelken och roten.
Dessa "jerja" och "påskå" anse Lapparne som delikatesser; äfven
nybyggarne och en del resande begagna dem samt finna dem läskande
och goda. Yi finna dem afskyvärda, genom det starka aromet och den
brännande smaken, som följer efter; med sockrad sprit äro de dock
ganska goda: det är förnämligast angelikan, som ger smak (lukt) at
munk-likören.
Bruket af bär, såsom tillblandning till mjölk, är förut omtaladt.
Men Lapparne lära äfven stöta hjortron, lingon, blåbär, kråkbär och
andra bär till samman med kokad och benad fisk, utspäda detta med
vatten och "supa thet medh skiedh" (Rehn).
En egendomlig delikatess omtalas af Graan (manuscr., D. 63, kap. 9).
"Vid midsommar, då safven löper, taga de barken af stora och feta
tallar, helst det nedersta vid jorden eller roten, den de afskräda ganska
väl, att det hvita och innersta blir qvar, så att det är till anseendet
som grannt lärft, hvilken de då i solen en dag eller två på stänger
torka, sedan rifva de honom i små skifvor och lägga’n i cn stor
näfver-skäppa, väl ombunden, den de i en grop i jorden grafven nedersätta
och henne sedan med mull och torf öfvertäcka, hvarpå de lägga en
stor stockeld, hvilken de låta brinna en dag; sedan taga de upp
skäppan, då ock barken är blifven röd och söt; denna spis kalla de
sauto-petsi" (= sjud-tall) "och är hos Granlapparna mycket bruklig, som ock
de för ett konfekt förtära". Rehn och Lundius omtala det samma; och
den senare säger (sid. 47) att den stötta massan blandas med mjölk, som
då blir röd. Om bruket ännu qvarstår är okändt; ingen af dem jag
tillsport har vetat något der om; troligtvis har bruket varit lokalt.
Sannolikt bidraga alla dessa ymnigt förtärda växter, jemte
rörelsen i fria luften, att bevara Lapparne från skörbjugg*). Må hända
*) Enligt Siljeström (sid. 53) har en dä för tiden i Hammerfesfc bocude D:r Walter försäkrat
honom, att Lapparne, till följe af det flitiga bruket af Rumex acetosella, mycket sällan
angripas af skörbjugg, som der imot var en både allmän och svär sjukdom för den
öfriga befolkningen. Enligt Walter skola Haf-lapparne mot denna sjukdom bruka sälblod,
Fjäll-lapparne renblod.
v. Diiben. Lappland. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
