Om Vilhelm Ekelunds nya lilla diktföljd vill jag fatta mig kort. Den är kanske formellt bättre än sina föregångare, kanske också rikare på ren inspiration, men den liknar dock »In Candidum» så mycket, att kritiken i sin granskning skulle både i fråga om erkännande och anmärkningar nödgas alldeles upprepa sig själf. Det är knappt tillåtligt för en granskare och ännu mindre för en skald, åtminstone i den utsträckning som Vilhelm Ekelund gör det. Man må hålla aldrig så mycket af denna skälfvande och själfulla poesi med dess svala sus af daggstänkta blad, röjande en så äkta skaldegåfva - det är dock icke möjligt att blunda för dess enformighet i känsla och uttryckssätt. Man får mot sin vilja och önskan en förnimmelse af, att denne så fint utrustade poet dock visar tendens att stanna i växten, och man börjar tröttna inför en poetisk ynglingaålder, som har så svårt att nå mandomens fasthet och mognad. Man önskade, att tillvaron med starkare hand grep in i detta drömlif och till andra än evigt samma svärmerier och stämningar väckte denne Narcissos, förhäxad af stjärnornas och sin egen spegelbild i källan,
denna himmelsglans om håren,
denna hvithet af seraf och lilja.
Det är förtrollande första gången, vackert ännu den tionde gången, men den elfte börjar icke blott en fruktan för den himmelska salighetens enformighet beröra läsaren, utan äfven en förnimmelse af att diktaren alltför lättvindigt tillgriper de högsta och mest öfversvinneliga orden.
Härmed vill ingalunda vara sagdt, att icke i »Hafvets stjärna» ingå utmärkt vackra dikter, tjusande med den ömtåliga, skygga och halftydiga drömskönhet, som är den Ekelundska diktningens egendomlighet. Hvem kan som han icke tolka, men andas fram en stämning? När han är som bäst, tycker man sig höra ett väsen direkt ur dunklet hviska fram sin själs innersta. Läs t. ex. följande lilla dikt, där reflexionen från en vemodsstund lyfter sig som doften från en trött blomma:
Ej med lifvet tvista, gå ej bort i vrede!
Snart, o snart ju allting
tystnar. Ingen minnes mera.
Och din vackra kind
där så klart det rena lifvet lyser,
skall af år och smärta blekas,
skönhetliniens smekande begränsning,
där så ömt naturens goda
omsorgsfulla hand har hvilat,
skall ock falla, falla.
I fråga om en själfuppgörelsedikt, som »Afton på färden», där skaldens enstöringsbikt tager en starkare, mer energisk form än vanligt, kan man aflägset tänka på det ensammaste och mest stolt svårmodiga af all ensamhetspoesi, Leopardis stolta och veka monologer. Och ett mästerstycke af en utsökt och oberörd sommarmorgons fägring gifva slutligen de tre strofer, »vandraren» ägnar källan, vid hvilkens flöde han slumrat in och vaknar:
Här ur mossiga klippans famn uppväller
ren och kall en melodisk källas vatten,
här ej ofta beträddes
gräset af mänskofot.Aldrig skönare böjda grenar såg jag
sträcka bäfvande, sina bågar, tyngda
rikt af daggiga rosors
välluktberusande mängd.Källa, du som vakande mildt min sömn beskyddat,
tyst och lätt hänsorlande sakta silfvervågen,
dig beprisade skaldens
korta melodiska sång.
Denna källa är nog en systerkälla till dem, vid hvilka de gamla elegikerna slumrat och drömt, och öfver dess klara vattenmynning ligger en antik grynings ljusa silfverglans.
Man näns nästan icke mästra på en diktsamling, som bland mycket monotont, kraftlöst och mekaniskt dock äger sådana dikter att bjuda på. Men skall kritik hafva någon mening, är det väl dess plikt att påvisa ensidighet och stillastående och mana till arbete för utveckling och förnyelse.
11 mars 1906
