I ny upplaga föreligger Ola Hanssons novellcykel »Sensitiva amorosa», och denna nya upplaga bör af mer än ett skäl blifva en verklig återuppståndelse. Ty den lilla boken är först och främst en af de finaste, som här hemma sågo dagen under 80-talet, och genom sin stämningsmakt, hvilkens svårmodiga intensitet åren icke förminskat, såväl som genom sin i många afseenden intressanta form, värd att tillhöra dagens lefvande litteratur. Men dessutom har den bildade publiken i vårt land en orättvisa att godtgöra mot denna bok. Det mottagande, »Sensitiva amorosa» vid sitt första framträdande rönte af en illvillig och enfaldig kritik, samt en däraf påverkad allmänhet, var nämligen föga värdigt ett kulturland. Det lilla verket, i hvilket hvarje blad talade om en ömtålig, innerlig och skygg natur, blef med dygdig olåt anammadt af moralens grofsmeder och behandladt af deras stora, tvifvelaktigt rena näfvar. Det fanns icke i landet en kritiker med mod och omdöme nog för att säga ifrån, hvad »Sensitiva amorosa» verkligen var: ett dokument om ett själslif, som utan fråga måste kallas uppskrufvadt och sjukligt, hvilkets förfinade och brinnande enslingsdrömmerier väl kunde vara drömmaren själf till pina, men så ofarliga för stora hopen af läsare, som en raffinerad konstsamlares passion för bleknade väfnader eller sällsynt porslin, och så vida skildt från hvad som populärt menas med osedlighet, som dimmans älfvalek är skild från dansbanans baletter. Den lilla novellsamlingen måste den gången resa öfver Öresund för att af Georg Brandes erhålla en förnuftig orlofssedel. Och när man nu genomläser de vemodiga små berättelserna och i dem egentligen stötes tillbaka af en kvaf spiritualism, en aversion för det fysiska, som verkar trånsjukt och därtill måhända en smula affekteradt, men som är den grofva sensualismens rena motpol, då får man verkligen lust, att om den svenska kritikens sedlighetsväktare formulera satsen: plump som en svensk moralist.
»Sensitiva amorosa» vann, som det gemenligen plär gå artistiska verk, hvilka den stora läsekretsen missuppfattat eller icke förstått, så mycket mer hänförda vänner bland de få, hvilka tjusades af de små dikternas tungsinta, enstöringsinnerliga lyrik. När jag genomögnar inledningen, finner jag, att jag kan dess slutstycke utantill, som vers, som en strof, hvilkens veka och genomträngande sorgsenhet, utan att man märkt det, fastnat i minnet -
Ser du, där växer i det moderna samhällets öfverkultiverade jordmån en underlig och sällsam ört, som heter »
Sensitiva amorosa ». Dess kronblads ådror äro fyllda af morbida oljor, dess doft har en sjuklig sötma, och dess kolorit är dämpad som dagern i ett sjukrum med nedrullade gardiner och skär som en döende aftonrodnad. Om du letar i ditt eget och dina vänners lif, skall du finna många skiftande varieteter af den; och vore jag som du, skulle jag plocka några sådana och sälja dem på torget.
I dessa rader karaktäriserar Ola Hansson själf sin bok som undantagens. Den kärleksört, hvilkens olika arter de små berättelserna söka beskrifva och anatomisera, tillhör också den moderna existensens drifhusflora med dess till sjuklighet uppdrifna doft och än anemiskt bleksiktiga, än feberaktigt rodnande färger. Intrycket häraf känns nog också starkare nu, än när »Sensitiva amorosa» först såg dagen. Det gångna sekelslutets smak för orangeriets luft och växtlighet har börjat fly bort, och den tungsinta kulten af en raffinerad sensibilitets drömmar och nycker har i litteraturen mer och mer vikit undan för starkare och bredare känslolif. Det, som alla ögonblickets stora konstnärer nu älska och eftersträfva, är mindre de säregna nyanserna i uppfattning och känsla, än de mäktiga och för många gällande greppen. Ola Hanssons »Sensitiva amorosa» har lidit af denna andliga väderleksväxling, och man finner nog nu luften öfver de blomsterfält, på hvilka hans ömtåliga växter spira, mer stillastående och tung än förut. Men detta är också det enda, man vill anmärka mot boken. Eljes har den stått profvet, vägts på tidens våg och befunnits äkta.
Redan den första af de korta novellerna har hela skriftens särskilda ton och stämning. Det är blott ett samspråk mellan några vänner efter en glad ungkarlsfest, men vinet har gjort dem öppenhjärtiga, och öppenhjärtiga människor äro nästan alltid intressanta. De tre vännerna sitta i en droska och lufta sig efter sin middag med en åktur längs stranden. »Det var en dag i den tidiga våren, fram mot kvällningen, sundet låg blankt i aftonsolen, ångan rök ur markerna, bydungarna skiftade i spädgrönt, och det var så ensamhetstyst som det kan vara endast på slätten, blott lärkorna sjöngo uppe i den blå rymden.» I denna klara vårskymning begynner samtalet på måfå, men växer till ett helt meningsutbyte om instinktens hemlighetsfulla sym- och antipatier och den erotiska känslans öfverrumplingar och förändringar. Medan de tre kamraternas samspråk tränger på djupet, känner läsaren, hur dunklet faller ikring dem. Utomordentligt känsligt är naturens ackompanjemang antydt och hopsmält med berättelsen, och när historien slutar, är det natt. »Vagnen hade vändt, stadens tak och spiror aftecknade sig som skarpa silhuetter af svart papper mot det rökröda återskenet från den sjunkna solen, och mellan detta och den kyligt hvitblå himmelen öfver oss, med fina skiftningar in i bådadera, drog sig ett smalt bälte af sidengrönt, hvari lyste en stor och ensam stjärna.»
Lika enkla äro alla berättelserna - om man kan kalla berättelser små samtal och utläggningar utan spår af uppställning. Konkreta gestalter och tydliga ansikten finns det endast litet af i denna bok. Nästan alla historierna äro samma skymningsmusik, och verka, som när man hör en själfull tonsättare spela och modulera för sig själf i ett halfskumt rum. Man följer knappast de fort afbrutna melodierna, man gifver sig hän till en just i sin obestämdhet rik och mystisk känsla af tonernas och tillvarons oförklarlighet.
Af detta följer en oneklig enformighet, och det är icke utan, att författaren mångenstädes i sin psykologiska analys står och trampar vatten på ett och samma ställe. Själfva prosan tröttar också här och hvar genom ett onödigt slöseri med fysiologiska och fackvetenskapliga termer. Eljes är den mäktig i sin tunga, brusande periodbildning, hvilken står ensam både i författarens och hela 80-talets litteratur.
Alla uppfattningens och stilens företräden finner man bäst i den starka fantasien om »lifsångesten», med sin verkligt djupa skildring af en fin organisms ängslan inför själfva lifsprocessen, inför sin egen lidelse och längtan. Denna tungsinta och kvalfulla prosadikt är nog bland det mest temperamentfulla och egendomliga Ola Hansson skrifvit. När jag läser de tunga meningarna och hör deras dofva sorgmarschklang, träder upp för minnet bilden af en död diktare från ungdomsåren. Det är icke författaren själf jag menar, ehuru han kommit underligt långt bort från oss alla, men en verkligt afliden. Det är Karl August Tavaststjerna jag tänker på, som älskade denna skildring och mer än en gång i samtal berömt denna lifsångestens högtidliga dödsmässa öfver människohopp och människobegär. Och jag känner, att Ola Hansson här åtminstone nått fram till en generations hjärtrötter.
8 oktober 1902.
