August Strindberg har såsom författare af historiska dramer sin skarpaste kritiker i - August Strindberg själf. »Mäster Olofs» skald är icke blott den enda geniala och verkligt skapelsekraftiga frammanare på tiljan af gångna seklers lif, som den svenska litteraturen någonsin ägt, men hans historiska stycken tillhöra otvifvelaktigt det bästa, som samtiden på scenen åstadkommit af historisk diktning. I främsta rummet gäller detta naturligtvis »Mäster Olof», lika fängslande, fast på olika vis, i de båda bearbetningar skalden gjort af detta sin ungdomshänrycknings och sin ungdomsförtviflans sorgespel, båda mästerverk, prosastycket såsom lidelsefull och glödande lifsframställning af en poet, som genomgått den första hårda sammanstötningen med verkligheten, versdramat såsom en förbittrad ideologs pessimistiska världsdrömmeri. De båda andra historiska dramerna från Strindbergs yngre år - »Gillets hemlighet> och »Herr Bengts hustru» - äro visserligen ringare till bärvidd och innehåll och svagare till gestaltning, men hvilken äkta och stark poetisk kärna finns icke i dem båda! Hvem kan glömma den tungsinta, egendomligt svenska variant af Skuletypen, som är hufvudpersonen i »Gillets hemlighet», samt den bikt om ett genis vankelmod, afund och själföfvervinnelse, som berättas i detta stycke, eller den stämning af vårens driftlif och majs halft på lek tillspetsade konflikter mellan man och kvinna, som fylla det vekare och väl också tunnare skådespelet om riddar Bengts maka.
Med beundransvärd skicklighet voro i dessa stycken det nya vinet, de nya tankarna och idéerna, gjutet på de gamla läglarna, och framburna i medeltidens och reformationens färgrika dräkter fingo dessa problem och karaktärer, som i själ och hjärta voro barn af vårt eget blod och kött af dagens kött, en större, mer allmängiltig verkan. Känslan af att våra lifsdramer också varit våra förfäders, att våra egna sorgespel, blott i större och våldsammare former, utspelats i långt framfarna tider, gifver diktarens ord perspektiv och makt. Historikern gör nog mest intryck, när han framhäfver det skiljaktiga mellan tidsåldrar, skalden säkert däremot, när han framhäfver det befryndade. Den naiva belåtenhet, med hvilken den goda borgarfrun i Hostrups lustspel från huset midt öfver gatan (dit hon af en tillfällighet kommit på besök) återser sina egna fönster, finns hos de mest raffinerade af sekelslutets konstepikuréer, och begäret att i dikt återfinna det egna jagets upplefvanden - låt vara i aldrig så förstorade dimensioner - har alltid varit en af poesiens starkaste trollkrafter. Patetiskt har redan Augustinus, den första moderna människan, i sina bekännelser skildrat, hur han på teatern blott sökte spegling af sina egna kärlekssorger och bränsle för sitt inres brand.
Men just denna förmåga att förena nytt och gammalt, att genom blodöfverföring från den lefvande nutiden låta det förgångna stå upp till lif igen, har Strindberg i ovanlig grad ägt, och hans storartade framgång som historisk dramatiker var därför gifven. Och det var därför också, som man med glädje hörde, att han nu, efter så många års odyssé på de egna hafven med deras stormar och bränningar, ånyo valt sin dikts ankarplats i den svenska häfden.
Det är så med spänning, men tyvärr också med besvikenhet, som man läser den nu utkomna och första i ordningen af Strindbergs nya historiska dramer. Ty må det vara sagdt med det samma - »Folkungasagan» är, trots många lysande enskildheter af det slag, som aldrig kan brista hos ett snille och en mästare som han, ett ojämnt, oredigt och förvirradt arbete, i hvilket ett öfvermått af alla sorters effekter icke kan beslöja bristen på inre organiskt sammanhang.
Det är tydligen icke ostraffadt, som man gör sin tillvaro till en spökhistoria och uppfattar världen som en lekplats för nyckfulla dämoners kampspel. Känslan för kausalitet försvinner. Men i ett drama är allt orsak och verkan, och när hvar handling blir en akt för sig, hvilande på en spontan och mystisk tillskyndelse, bortfaller all tanke på enhet och psykologisk motivering, och i stället för dramats byggnad af organiskt på hvarandra uppvuxna celler, står man inför kaleidoskopets nyckfullt kombinerade glasbitar. I stället för lif har man för sig ett skuggspels, blott af tidsföljden hophållna taflor.
Redan »Till Damaskus» hade en dylik karaktär. Om man tänker sig en man, som i mörkret en feberkväll ser för sig ett lifs tilldragelser i en hop vilda, hvarandra jäktande syner - och så kan man i sjuka och förtviflade tillstånd på en kort minut genomlefva långa år - har man för sig upphofvet till detta hemska och geniala skådespel. Men här gaf dock sjuklingens egen person en sammanhållning åt alla de i en själsjuk glans flammande bilderna, och ämnets och formens patologi hängde intimt ihop. Men i »Folkungasagan», som, trots den fantasihöga färgen, dock vill gifva realiteter och människor, och där tusen anspelningar göras på konkreta och faktiska förlopp, är denna laterna-magica-komposition blott tröttsam och förvirrande. Scen följer godtyckligt på scen. Det talas om intriger och konspirationer, den ena figuren säges smida den andras fördärf, men allt detta försiggår som en stor blindbockslek i mörkret, och intet ögonblick gifver detta spök- och skräckdrama illusion af den viljornas och afsikternas kamp, som åstadkommer historiens lyckoväxlingar. Gestalterna äro utförda med lika litet af »inbillningens logik». Birgitta t. ex. är i pjäsens början skildrad som en liten maktsjuk och själfkär pietistisk gumma, som går och snaskar på »sockertyg och rosiner» i skåpet, och är proppfull af grymhet, elakhet och andlig högfärd. Man kan finna denna uppfattning futtig och obehaglig - och för egen del har jag ytterst ringa glädje af denna Strindbergska karikeringskonst - men det är i alla fall en originell, kanske kvick uppfattning af medeltidens märkligaste svenska kvinna. Dock, i slutet af stycket är Birgitta förändrad som en omvänd hand ,och idel äkta helgelse och fromhet. Hvad har händt henne under mellantiden? Därom har Strindberg ingenting berättat. Men en sådan godtycklighet, först mot verkligheten och sedan mot de själfskapade gestalterna, leder till det rent sagoaktiga. Det hade varit klokare att, som Maeterlinck gör i »Prinsessan Maleine», ett sagohistoriskt skräck- och gastdrama, med hvilket »Folkungasagan» har beröringspunkter, låta händelserna försiggå bortom tid och rum, i de drömmens riken, där man icke fordrar någon logik. Men å andra sidan är Strindbergs språk i »Folkungasagan», då han icke rör sig i det gräsliga och ohyggliga, som mer och mer tyckes blifva hans sångmös rätta element, ofta torrt och prosaiskt och har sällan sång nog för att meddela drömtonen från okända städer och oupptäckta öar.
*
Ett par resumerande ord om skådespelets innehåll måste tillfogas för att styrka dessa omdömen. Strindberg har låtit Folkungaättens öde koncentreras under Magnus Erikssons tid. Hela den stora furstefamiljen har tydligen stått för hans fantasi som en af dessa tragiskt belastade släkter, som vi känna genom det hellenska sorgespelet. Brottets förbannelse ligger öfver Folkungarna som öfver Labdakiderna, Magnus' tragedi är sålunda förutbestämd och oundviklig, och fåfängt söker han vara tålaren, hvilken genom sitt lidandes ödmjukhet vill afväpna ödet. Men denna tankegång, som kunnat gifva anledning till en gripande dramatisk själsskildring, och hvilken med sin mystiska vedergällningslära passade Strindbergs nya lifsåskådning, har han lika litet förmått fasthålla i stycket som någon annan tråd. Ack, att han blott en gång före nedskrifvandet af sitt drama läst om Oidipus!
Greppet att just förlägga Folkungasagan till Magnus Erikssons dagar måste eljes kallas synnerligen lyckligt. Han är en äkta figur för en skald, denne omtvistade och olycklige monark, som traditionen förföljt så envist, att ingen historisk kritik tycks hafva kraft att rentvätta hans minne. »Magnus Smek»! Hur studsade man icke till redan som barn vid detta sällsamma kunganamn, utan att ana rimkrönikans hotfulla ord om att Magnus
liffde värre an oskäligt Diur
ok syndade moot rätta Natuur.
Och hur ha icke den onda legendens giftblommor öfvervuxit hans namn, hans äktenskap, hans maka, Blanche från Namur - hon gjordes till sina egna barns mörderska, som om Magnus' maka nödvändigtvis måste vara ett monstrum - ja, hela hans lif; medan allt det man faktiskt känner om honom däremot vittnar om en god, vek och rättsinnad konung. En sådan motsats är det tydligen, som låtit Strindberg framställa Magnus som Folkungaättens försoningsoffer, men denna tanke har han halft glömt under skådespelets gång. Orsaken därtill är något, som icke för första gången låtit skalden tappa jämvikt och besinning - kvinnan! Låt Strindberg i ett ord koncentrera, hvad han finner värst, och jag inbillar mig att det ordet blir - kvinnoregemente. Nu har han under läsningen af Magnus Erikssons historia vädrat tillvaron af denna antipatiska styrelseform, och genast förvandlar han utan betänkande det historiska ödesdramat till ett sorgespel om onda kvinnors allförödande ondska. Öfverst af dessa fördärfverskor står Birgitta, den maktsjuka och hårda representanten för den kvinnliga allmakt, hvilkens namn är ecclesia. Under Birgitta står Magnus' mor och forna förmynderska, Ingeborg, med sin älskare, Knut Porse, ett brottslingspar, skildradt med den djäfvulska styrka i det ohyggliga, som vi känna från Strindbergs sist utgifna skådespel, »Advent», där hufvudpersonerna, de af sina förbrytelser hopsmidda »lagmannen och lagmanskan», mycket erinra om den norska prinsessan Ingeborg och hennes adoratör. Sist finna vi i denna treenighet af dämoniska kvinnor Magnus' drottning, Blanche, med sin älskare, Bengt Algotson, och i den utomordentligt vackra teckningen af deras hemliga kärlek bryter ändtligen skaldens oförgängliga lyrik fram och skapar dramats grannaste scener. Särskildt stort har Strindberg användt en gammal sägen, att Bengt Algotson, yr af sin drottninggunst, skulle hafva förskjutit sin maka. Som en besatt följer denna osälla kvinna Bengts spår, och den afskedsscen, i hvilken hon förkunnar hans snara död är fullkomligt grandios.
Här finns, som man ser, härfvor nog, icke blott för ett, men för flera sorgespel, men de blifva alla hoptrasslade, utan att man förstår själfva det inre förloppet. Efter gammal sed i det historiska dramat spelar en mängd komparser från gator och gränder med, och dessa folkscener äro mycket liffulla och erbjuda åtskilliga förträffliga gestalter. Isynnerhet är en byråkratisk bödel, som är medveten om sin vikt som samhällets hörnsten och med förnäm opartiskhet sköter sitt ämbete, skisserad med fulla glansen af Strindbergs snillrikhet. Men också folkscenerna hänga på det mest lösa sätt ihop med handlingen, och här och hvar skulle man under alla dessa uppträden nästan kunna tro, att man hade ett regissördrama för sig.
Med alla dessa olika element löper stycket fram. Vi se olycka efter olycka falla öfver Magnus intill dess han mister krona och rike; sedan hans älsklingsson lyft vapen mot fadern och han på alla sidor fått se brott och ogärningar, sluta de med den förgiftning, genom hvilken hans egna barn bringas om lifvet. Femte akten, där Magnus för sin maka Blanche visar porträtten af hela Folkungasläkten och samtidigt berättar dess historia, är förunderligt prosaisk och matt:
Magnus : Blanche, du är från ett främmande land och känner kanske icke vår släktsaga fullständigt?
Blanche : Jag har visserligen hört brottstycken (sic), men aldrig sagan i sitt sammanhang.
Magnus : Vänd om din stol, så ser du hela ätten där på väggen! - - - Ser du längst till vänster: det är Jarl Birger, hvarmed vi börja vår historia. Han var en herrehatare, som alla Folkungarne, och han invigde sin bana med mord, ty annat var det ej, då han mot gifven lejd lät afrätta herrarne. Men han blef äfven menedare därigenom, och - därför lyst i bann af Påfven, dömd att som botgörare gå till den heliga grafven, hvilket han dock underlät och därför dog med oförsonadt brott. Som du nog vet fick han aldrig kronan... o. s. v.
I denna ton - en undervisande folkskollärares - berättas sedan hela Folkungasagan på ett vis, som verkar fullkomligt förbluffande, när man tänker, att episoden stammar från August Strindberg. Hela situationen har dessutom, för mig åtminstone - makterna komma väl att straffa mig för min syndiga fantasi - en fatal likhet med - »Porträtterna» af fru Lenngren.
Några vemodiga och vackra slutscener med de döende konungabarnen och ankomsten af Albrecht af Mecklenburg, som skall röfva från Magnus det sista han har kvar, kronan, och så gifva hans martyrskap den sista rågan, afsluta det mycket ojämna och röriga, men - det faller hos Strindberg af sig själft - likväl alltid fängslande skådespelet.
12 oktober 1899
