Under läsningen af första delen af Verner von Heidenstams nya, stort anlagda arbete, »Folkungaträdet» - ty berättelsen »Folke Filbyter», ehuru i sig själf ett helt och afslutadt konstverk, utgör dock endast det grandiosa förspelet till Folkungarnas släktsaga - hafva fyra rader af Tegnér runnit mig i minnet. Det är dessa ur »Kronbruden»:
Sagorna lefva ännu, men Sturleson är ej kommen
att dem knyta ihop, som en krans isklockor på Island.
Tiden vänder allt mer sin håg från fädernesagan,
lyssnar till nutids sorl och oroliga skvallret för dagen.
Jag har tänkt på dessa rader, därför att i Heidenstams nya bok talar verkligen den svenska fädernesagans stämma såsom ur djupet af uråldriga svenska furuskogar eller ur blåsten kring höga svenska berg. Bilderna hafva isklockornas rena, klara, en smula frusna skönhet, och berättelsetonen är den enkla och stränga, som vi känna ur Snorres konungasagor, den nordiska fornsägnens sträfva och starka klang af myndiga steg och tunga vapen. Folke Filbyters historia är den svenska bygdens, uppodlingens och bondelifvets historia. Så djupt ner låter Heidenstam Folkungaträdet hafva sina rötter. Dess frö är årsbarn med de första spirande axen i Östergyllen, och i sommarkvällarna har diktaren hört åkrarnas vajande säd sjunga dikten om Folke Filbyter, bondehöfdingen, som blef viking blott för att få guld till att vinna sig svensk jord, som kämpade med svärdet, men ännu mer lidelsefullt med hackan och plogen, och som, då marken blifvit honom underdånig och tvungen att skänka honom äring och rikedom, också fattades af åtrån att bilda en släkt, som i tiders tider skulle bärga och mångdubbla hans skördar. Folke Filbyter, det är bondekulturens, jordbrukets äldste. Intet namn nämnes på hans föräldrar; det talas blott om hans afkomma. Själf förefaller han som en jordens egen son, en autochton Adam, som brutit bygd och röjt väg, som sått och samlat, och från hvilkens gestalt af hård, sniken stamfader, med en folkklass', en människoras' drag snarare än en individs, en hel kedja af ättlingar stamma, krigare, jarlar, riddare och konungar. Sannerligen, den saga, som vår svenske Snorre nu midt i vår moderna, om det förgångna så glömska tid tagit sig för att berätta, är den äldsta af alla rent svenska sagor. Folke Filbyter, det är upphofvet och begynnelsen till Sverige. I dess människoformationer motsvarar han hvad geologerna kalla urberget, och något af skroflig gråsten tycks också vara öfver hans orörliga, trumpet rynkade bondedrag i allt det ljusa linhåret. Om åtskilligt i denna nya Heidenstamska dikt kan det disputeras - men icke om denna gestalts storslagna sanning och djup. Folke Filbyter är en ny nationaltyp i den svenska litteraturen.
Berättelsen begynner den stund, då Folke, återvänd från sitt vikingatåg, ånyo beträder hemjorden. Endast vinningsbegäret har drifvit honom ut till krig, och öfverallt borta har han känt sig hemlös, »som den klagande lommen vid höstetid». Nu är säcken full med dyrbarheter - han kan köpa och få dyrka egen jord. Om något i hans väsen betyder lika mycket som lystnaden efter ägodelar, är det egenherre-känslan, den oböjliga, nackstyfva husbondekänslan. Så anlägger han sin gård Folketuna, där han sitter som en bondekonung, fast i bondsk torftighet och osnygghet, och styr öfver trälar och kreatur. »Storplogen höll han i en sådan heder, att ingen träl någonsin fick sätta den i jorden eller hålla om styret. Han mjölkade själf sina kor och ryktade sina oxar och hästar, och han förde med sig en lukt af herde, då han kom tillbaka i salen.» Mästerligt skildrar Heidenstam Folkes lif och lynne, hans naturliga plumphet utan känsla för någon form af tillvarons försköning, hans instinktiva breda materialism, hans envishet, då han höll »bondeträta och blef seg som bast och omöjlig att flytta som en sten», hans gudsfruktan, som i ordets bokstafliga mening endast var vidskeplig fruktan för det okända, som kunde skada lif och lem, hem och hus, och som lät honom läsa kristna böner öfver plogen och blota på Tors dag, fast han eljes »af hjärtans lust hädade både Tor och Frey och Oden och Kristus». Men med allt detta äger dock hans Folke en sällsam, ursprunglig storhet, den nordiska jordandens sträfva och egensinniga lifskraft.
När Folketuna gård står färdig med åkrar och ängar och af röfvade klenoder rågade kistor, tager Folke en kvinna till sällskap. En jämbördig hustru vill han icke hafva, icke någon han behöfver akta eller ära. Han tager till frilla en dvärgmö, en ung lappflicka, och Folkungasläkten stammar så från den svenska markens båda äldsta människosorter. Med lappflickan får Folke trenne söner, Ingemund, Hallsten och Ingevald. Som ynglingar draga de två äldsta ut på vikingatåg, och vi skola längre fram återfinna dem bland kejsarens väringar i Micklagård. Den tredje växer upp halft som träl hemma och med honom begynner ett nytt kapitel i Folketunas historia. För hans skull måste Folke gå utanför sin egen gård och söka brud hos grannen. Men denne, Ulf Ulfsson, är icke, som Folke, sina egna gärningars son, icke grundläggaren af en ny släkt, utan ättelägg af en redan gammal, med ädlingens syn på världen och förfinade omgifning. Hans dotter, Holmdis, vill icke veta af Ingevald med finnblodet, och Folke, som varit bondskt säker på, att ingen skulle kunna motstå de skatter han kunde bjuda vid brudköpet, erfar första gången kastkänslans tryck och hat.
Hela detta uppslag för tanken till en af de allra yppersta novell-litteraturer som finnes, den gamla isländska, som älskar att framställa den erotiska kampen mellan högättadt och lågt blod, men ännu mer har fortsättningen af Ingevalds och Holmdis' historia af Islandssagans dramatiska intensitet, knappa storhet, kyska och lidelsefulla glöd. Ingevald röfvar på natten Holmdis, för henne till Folketuna och gör henne till sin maka. Under den fåfänga kampen att vinna hennes kärlek förfinas han. Lappkvinnans son får en drömmares och en poets själ. »Världsträdets eviga brusande, som endast höres af grubblare och förälskade, flög genom hans tankar och lyfte dem i höjden som örnar och dufvor.» Holmdis föder en son och dör, och skildringen af, hur hon brännes på bålet, tillhör det mest monumentala i boken. Till och med denna episod har berättelsen varit utan vank och lyte, på samma gång af storartad resning och sträng enhet. Nu blifva sammanhållningen och den inre lifsutvecklingen af skildringen ej fullt så stora, och här inträder framför allt ett motiv, som lämnar läsaren kallare, därför att det är kallare kändt af diktaren. Det är kristendomen. Boken blir nu också en berättelse om brytningen mellan hedendom och kristendom i Sverige.
Heidenstam har ett par gånger på skämt försvarat polyteismen. Säkert är, att han är hedning från födseln. Förunderligt väl förstår han - och han visar det också i skildringen af dvärgfolket i denna bok - den primitiva mänsklighetens religiositet med det mytologiska fantasispelet kring alla naturens väsen och krafter. Klumpiga nordiska skogsrån och gungande lätta hellenska dryader ser han utan möda med sin inbillning och dyrkar gärna dessa och dylika naturgudar. Synnerligen väl förstår han också den antika kulturens religiositet - man kan kalla den hans egen - som låter det gudomliga flamma upp i skönhetshänförelsen och förvandlar mytologiska skepnader till metafysiska symboler. Men just det personligt-mänskliga i kristendomen, dess religiösa barnaskap och försoningsbegär, faller liksom utanför hans eget väsen, och mången af denna religions arga motståndare har känt mer af dess inre källsprång än denna vördnadsfulla tolk af dess drömmar. Men detta har gjort, synes det åtminstone mig, att något kallt vidlåder Heidenstams framställning af Birgitta, liksom att senare hälften af denna nya berättelse ej har lika mäktig och medryckande kraft som den förra.
Det blir alltså kristendomen och dess första växt i Sverige, som nu träda i berättelsens förgrund. Ingevald, som trånar bort af sorg efter Holmdis, vänder sig till denna trälarnas, de sorgbundnas och betrycktas religion. Döende lämnar han sin lille son till munken och förkunnaren Jakob, och denne bortför barnet. Det blir ett hårdt slag för Folke. Det är icke blott, att han nu sitter utan arfvinge i stugan, men han har fattat en djup kärlek till detta barn. Han är blifven gammal, och nu på den skymmande vägen mot aftonen, sedan all strid för det han velat vinna, jord, hem och rikedom, är öfver, har i hans bröst vaknat en dunkel åtrå efter mänsklig tack och tillgifvenhet. Det är allt detta, som samlat sig kring barnbarnet, och när det blifvit bortfördt ur hans stuga, rider han som en skugga af sig själf och letar sitt namns och sin släkts försvunne ättling.
Nu vidgas emellertid berättelsens ring. Synranden begränsas ej längre af de blå åsarna kring Folketuna. Diktaren för oss till Micklagård, där vi finna Folke Filbyters tvenne äldsta söner, Ingemund och Hallsten, bland väringarna. Vi se dem lastade med segerbyten resa hem med Blot-Svens vikingaflotta. Vi se den nya läran triumfera i de svenska bygderna med den sol- och kvinnokäre kung Inge - som hvilkens jarl vi finna Folke Filbyters bortröfvade sonson, uppfostrad af munkarna i Skara - och därefter reaktionen med den skeptiska och fatalistiske Blot-Sven, då han utför det berömda sista Freyblotet vid Uppsala högar. Allt detta upprullas i en rad af präktiga och glansfulla bilder, och ett par af de hedniska - som en stor mjödbrygd hos Ulf Ulfsson eller blotceremonierna i Uppsala - äro af en sanning, en åskådlighet och en ståt, som göra dem utan motstycken i vår dock på fornnordiska prakttaflor rika diktning. Men strängt inre samband hafva näppeligen dessa episoder. De följa snarare på hvarandra som i en äfventyrsbok, i hvilken intet är osannolikt, men intet heller af tvingande nödvändighet. Saken är den, att Folke Filbyter så tagit brorslotten af diktarens eget poetiska intresse, att också vi erfara en tomhet, när han är borta från skådeplatsen. Med slutet, i hvilket den öfverårige Folke ändtligen återfinner sina ättlingar, de båda sönerna och den älskade sonsonen, lyfter sig därför också berättelsen till sin förra stolta och slutna resning. Sista kapitlet har något verkligt grandiost öfver sig. Folke är minst af allt en sangvinisk Lear, som i lefvande lifvet skänker allt åt sina barn, för att mötas af deras och världens otack, hans afkomlingar inga hjärtlösa varelser. Skillnaden mellan den gamle och de unga är den mellan dem, som sitta vid lifvets slut, och dem, som hafva allt att hoppas och vänta af framtiden. Kväll och morgon känna icke hvarandra, det är med verklig storepisk fläkt visadt i bokens slutskildring af hur de unga Folkesönerna - för att få en föreställning om sitt arf - besöka sin gamle fader på Folketuna, och hur de skiljas åt. Gubben, som blott har döden kvar, står och ser efter sina ättlingar, som rida bort i den heroiska, solblå gryningen. »Allt efter som de tre fränderna kommo ut på fältet igen, stötte de dock hårdare med sporren och fäste blicken ännu skarpare på den nästa skogsranden. Där väntade dem okända händelser och vida trakter att vinna. De redo alla tre i bredd och talade om byte och jordisk lycka.» Det är de första tre skotten på Folkungaträdets strax i mullen höljda rot. -
Detta är bokens innehåll. Som historisk tidsmålning är Folke Filbyter sannolikt utmärkt. Jag skrifver sannolikt, ty närmare känner jag icke denna fjärran tidsålder. Men allt det hedniska verkar med fullkomligt öfvertygande kraft. Såsom stilistisk framställning, som ren konst står boken vidare utomordentligt högt. Dess språk har en klang, en manlighet och en knapp styrka, som är öfver allt beröm, och endast enstaka gånger kan verka för puristiskt. Och känslan af, att ingen i vår nutida litteratur som artist ställer så höga anspråk på sig själf och har viljan så riktad mot det stora och största meddelar sig från denna bok ännu starkare än ur Heidenstams närmast föregående. Det är icke på den konstnärliga sidan, som verket låter oss sakna något, men kanske ibland, som jag redan antydt, på det lefvande lifvets. Folke Filbyter låter läsaren minnas Wagners Rhenguld, också ett stort släktdramas af skogs-, flod- och bergmystik omhvärfda inledning. Men Wagner låter i sin musik hela det moderna lifvet brusa och lefvandegör så ursägnen i våra hjärtan. Det är lifsströmmen, som i Folkungaträdets prolog kunnat svalla mer frigjordt och omedelbart. Ingenting är sannare än Heidenstams vackra ord, »alla människoöden susa under fingrarna på samma spinnerskor», och för tänkaren är med detta hvarje afstånd i tid och rum inom dikten försvaradt - om historisk diktning skulle behöfva ett försvar. Men sambandet är just det gemensamma lifvet i dess evigt nya och enahanda sus och sorl. Frånser man Folke Filbyter själf, hafva figurerna i denna bok ej sällan något stelnadt och styft öfver sig. Författaren är för mån om sin och sina gestalters värdighet - man saknar allt det omedelbara och spelande, som han själf visat sig äga mer än de flesta i vår poesi. Hans människor röra sig alltför öfvervakadt och uttrycka sig alltför enformigt prydligt. Det är det enda man har att anmärka mot det utmärkta arbetet, och om kritikern öfver hufvud taget anmärker inför en så vacker gåfva, är det i diktarens eget intresse och af kärlek till hans af den högsta konstnärsidealitet burna verk.
15 april 1905.
