Fru Malling, som gjort sig känd genom ett par älskvärdt berättade sedeskildringar öfver Napoleon, syndande genom den lilla budoarsyn, med hvilken den siste store världskejsaren betraktas, men eljes lysande af ett visst återsken af empirens glans och ungdom, har denna gång gått längre tillbaka i tiden, till L'Ancien Régimes afslutning, och tagit till hjälte ingen mindre än den mest inflytelserike af alla 1700-talets skriftställare, Jean Jacques Rousseau, den andlige stamfadern för den individualism, efter hvilkens gränslöshet också Napoleon grundade sitt välde. Det är, som man ser, ej precis rädd försynthet i fråga om uppgifter, som man har skäl att förebrå den begåfvade författarinnan, och allra helst är hennes sista kast så dristigt, att det fordrades sexor all för att lyckas. Ja, hur djärft försöket att teckna Jean Jacques' och m:me d'Houdetots kärleksöde i en roman är, det inser kanske till fyllest blott den, som intimt studerat sig in i den store skaldens lif och särskildt i det skifte däraf, 1756-1758, då denna historia utspelades och den »Nya Heloisa», den moderna kärleksromanens palimpsest, nedskrefs med odödlig, outplånlig skrift af en ensam och olycklig mans febrila hand. Har man en gång hunnit riktigt in i denna tids aktstycken och de förklaringar öfver dem, som under årens lopp staplats upp af skarpsynta biografer, är det ej blott med misstroende, men nästan med ovilja, man går till läsningen af Eremitage-idyllen. Ty ovillkorligen frågar man sig själf, hvad författarinnan skulle kunna gifva för nytt till en bild, redan utförd, icke blott med verklighetens nakna konturering, i hvilken inbillningen har ljus och skuggor att ifylla, men med den diktande fantasiens konstnärliga utförlighet. »L'amour brode», säger det franska ordstäfvet, men de broderier, som den moderna författarinnan skulle kunna tillfoga, de äro redan gjorda af parter och medverkande, hur då finna plats för annat än kritikerns betraktelser eller skoliastens förklaringar?
Först och främst äga vi ju i behåll åtminstone en del af de tvennes korrespondens. Det är visserligen sant, att m:me d'Houdetot - på ett undantag när, också det för öfrigt förkommet - bränt Jean Jacques' kärleksbref, oaktadt dennes stolta utrop: »Nej, sådana bref kastar man ej på elden; den, som kunnat ingifva en sådan lidelse, kan ej hafva mod att tillintetgöra dess bevis.» Dock, dessa bref, mot hvilka S:t Preux' skulle vara kalla, man känner ändock deras rytm och ton genom hittade kladdar! Läsaren studsar - kärleksbref, skrifna med kladd! Men domen, att de därför blott innehölle litterär retorik, vore dock alltför obillig och ytlig. Liksom Rousseau blott stammande och med svårighet i tal kunde klargöra de idéer, som stormade i hans sinne, darrade också hans penna på papperet, medan tankeströmmen svallade het i hans hufvud, och i den för en stolt man så förödmjukande kärleksdilemma, i hvilken han kommit, var han ju ensamt hänvisad till ordets trollkraft, han, den redan åldrade parian, som sträckte ut handen mot lyckovärldens vackraste fjäril, mot en högtställd ung kvinna, redan fångad af en kavaljer ur hennes egen krets.
I behåll äro också en hel följd af biljetter från madame d'Houdetot till hennes beundrare. De äro olika i tonen, de första präglade af en lifsberusad ung kvinnas omedvetna och skälmska koketteri, de sista burna af en finkänslig världsdams säkra takt, afvisande utan att såra, alla tolkande en impulsiv, frimodig och lojal kvinnas känslor. Bunden med hela sitt hjärta vid den poetiske dilettanten Saint-Lambert, denne ståtlige man, men en så ringa och torr själ, hvilken dock skulle slå Voltaire ur brädet hos hans Uranie och föredragas framför Rousseau (kom så och säg att andliga värden stå al pari på den erotiska marknaden!), lyssnade madame d'Houdetot till den filosofiske eremitens patetiska kärleksförklaringar halft i vekt deltagande och ömt medlidande, halft i smickrad spänning. Hvem kan säga, hur nära hennes stämning snuddade en varmare zon, medan den heta franska sommarnatten göt sina drömmar öfver de blommande akasiorna, och Jean Jacques' stämma blef tänd af hemlighetsfull glöd. Hur olik var han icke alla andra, denne redan halfgamle svärmare, hur trängde ej ur hans ord en musik som af det brusande heta flödet från en springkälla, som bryter fram ur djupa vulkaniska jordlager; aldrig hade hon hört den klangen från de lekfulla och skimrande parkfontäner, till hvilkas sång hon lyssnat! Och ändock nådde hans ord aldrig riktigt hennes innersta - de uppskakade henne halft overkligt som en skådespelares brinnande deklamation i en kärlekstragedi. Lidelsens accent låter en rysa, samtidigt med att man dock alltid minnes, att rampljusen skilja en från de glödande utbrotten, och att ens eget drama utspelas långt borta, utan det diktades storhet kanske, men ändock, med hur mycket djupare resonans för en själf.
Men mer än ur dessa bref lära vi känna detta egendomliga förhållande i Rousseaus själfbiografi. Det har upprepade gånger visats, hur osäkert detta verk är som historisk urkund - framför allt af E. Ritter i hans lärda »Nouvelles Recherches sur les Confessions et la Correspondance de J.-J. Rousseau». Detta hindrar dock aldrig, att detta verk, så mäktigt trots det myckna brustna och skorrande, som gör det pinsamt, äger ett subjektivt sanningsvärde med det viktigaste vittnesmål om Rousseaus känslolif, liksom »Dichtung und Wahrheit», trots misstag och omrangering i detaljen, äger för Goethes autobiografi ett objektiveradt och filosofiskt sanningsvärde. Att den inre ström, som går genom den nionde boken i Jean Jacques' »Bekännelser», som skildrar hans kärlek till m:me d'Houdetot, är sannfärdig, och att han själf trott, att allt försiggått, som han skildrar det, därom finns intet tvifvel, hur mycket den jagets somnambul, som han var, kunnat ofrivilligt förvanska detaljernas sanning. Få sidor i Rousseaus verk äro så omedelbart gripande som de, hvilka tolka hans ensamhet i Eremitaget, och den tärande lyckotörst, som där betog hans själ: en kris af kärleks längtan och höstmelankoli. Det är också en brinnande äkthet öfver hans ord, då han sedermera skildrar, hur han förkroppsligade sin drömvärlds hängifvenhetsbehof i denna förtjusande kvinna, hvilkens intresse för en betagen älskare väl, trots allt, kunde upptagas som en förhoppning, om ej som ett löfte. Han gör ingen skönmålning - han ger sig här i all sin svaghet, med sin känslas advokatoriska sofistik liksom med dess verkliga idealitetsbegär, och den simpla, fysiologiska detaljen tynger alltför ofta mot jorden svärmeriets flykt. Det är ingen imponerande natur, som i »Bekännelserna» träder en till mötes, ingen af de enkla, manliga försakarna, utan stora åthäfvor gående pliktens törnestig, och ej heller någon af de utvalda drömmare, som utan möda nå det öfversinnliga och trifvas i etern. Tvärt om, det är en plebej, som går tungt i mullen, men med ansatser så höga och ord så sublima, att han dock ej sällan hinner det upphöjdas egen sfär, och ingen, som verkligen en gång på allvar måst kämpa med sig själf och världen, skall med annat än broderligt intresse lyssna till denna stämma, som kan blifva så simpel och brutal i de besinningslösa ögonblicken, men har en så djup snyftning i den ensamma själfransakningen och i de stora stunderna en så hög vältalighet af kärlek, som »häfver sig öfver sig själf». Hvad skall en annan, en modern romanförfattare, kunna gifva efter en sådan skildring?
Men det är ej nog med »Les Confessions», vi äga ju också i behåll en nykter »contre-épreuve» af Rousseaus lidelsefulla målning; det är de memoarer, som skrefvos af madame d'Houdetots svägerska, Rousseaus egen välgörarinna, intill just hans passion för hennes anförvandt och de däraf följande intrigerna slitit i tu deras vänskapsband. Dessa memoarer äro en på familjebref och dagboksanteckningar romantiserad själfbiografi, nedskrifven just 1757 och följande år, men sedermera tydligen omretoucherad till själfförsvar mot Rousseau. Madame d'Épinays memoarer äro fängslande genom den verkliga inblick de gifva i 1700-talets lif och seder inom den finansvärld, där de nya och revolutionära tankarnas män spelade en dominerande roll. Själf är författarinnan en äkta fransk kvinnotyp, sinnlig och intellektuell, med nyfikenhet i ordets stora bemärkelse som förhärskande karaktärsdrag. Med sin lustiga blandning af lättsinne och pedanteri tillhör hon - som Sainte-Beuve förträffligt sagt - den klass af galanta damer, som skrifva moraliska betraktelser om uppfostran under de korta mellanrum, då de äro lämnade allena af sina älskare. Hon liknar m:me de Genlis och någon mån också i sin utveckling från passionerad nöjeskärlek till en guvernantaktig moralitet, som sträfvade efter - och fick Monthyonska priset, madame de Maintenon, ehuru madame d'Épinay som »upplyst filosof» aldrig blef bigott. Madame d'Épinays litterära begåfning är uteslutande en världsdams konversationsförmåga - och äfven all hennes esprit lyckades ej, trots frasens ledighet och litet preciösa naivitet, frälsa från ett stänk af tråkighet de arbeten hon skref. Af Rousseaus uppfostringsidéer har hon så gjort en odräglig, pedagogisk Ollendorf, »Conversations d'Emilie», och hennes memoarer erhålla endast sitt lif, sin friskhet och sin åskådlighet genom den fotografiska trohet, med hvilken de återgifva verkligheten. Men framställningen af Rousseau och madame d'Houdetot är trots den skenbara medkänsla, författarinnan lägger på ytan, färgad af harm och antipati. Ehuru hon säkerligen aldrig hyst annat än rent vänskapliga känslor för Rousseau, var det dock en förolämpning för hennes blåstrumpeheder, att se sig så absolut satt i skuggan och - af hvem? - af denna unga m:me d'Houdetot, hon, som när hon någon gång tournerade en vers, gjorde det om kyssar och kärlek, utan att vara det minsta filosof eller pedagog! Glömmas bör ej heller, att madame d'Épinays hand och hjärta vid denna tid leddes af hennes älskare, Grimm, hvilken som litterär lycksökare ingalunda saknade typens kardinalegenskap - otacksamheten - och naturligen hatade Rousseau, just därför att Jean-Jacques först lancerat honom.
Sådana äro, i korthet sagdt, de källor, ur hvilka fru Malling öst sin lilla bok - det har förefallit mig, som omöjligheten i själfva hennes idé klarast skulle framgå just genom en belysning af dessa. När man skrifver en bok, har Rousseau själf sagt, tänker man berätta publiken något, som den ej vet förut. Det är visserligen en maxim, som tyvärr alls ej i lämplig utsträckning efterlefves, men att göra en bok af hvad redan förut finnes dels oöfverträffligt, dels förträffligt berättadt, synes dock vara mer än öfverflödigt.
Frånser man detta, har författarinnan sina förtjänster. Vi äro fru Malling tacksamma för den vackra och i det hela ej oriktiga grundsyn hon har på flera af sina figurer. Rousseau har, som hon själf erkänner, »idylliserats» - en olycklig idé att idyllisera dens kärlekshistoria, som i litteraturen slog ihjäl idyllen och införde passionen, men den store nydanaren är åtminstone varmt uppfattad, och utan den oförstående hårdhet, med hvilken särskildt moderna franska historici gärna skildra hans person. Ty den Jean-Jacques-kult, som ännu i George Sands tid - hon var hans sista stora ättling i rakt nedstigande led - fanns kvar i Frankrike nästan som en litterär religion, den är icke blott bortblåst för den objektiva sanningen, men Stendhals orättvisa och falska dandy-paradox, »Rousseau är framför allt en lakej», tycks till och med blifvit mottot för forskningen öfver »Nya Heloisas» skald alltifrån Saint-Marc Girardins bekanta bok. Hur kallt han betraktas, där ej den patologiska synpunkten framför allt framhäfves, visar t. ex. den sista stora franska biografien, Henri Beaudouins (1891), och utländingarna hafva med långt större värme framställt den store diktaren. Samtidigt med detta har Rousseaus gamle antagonist, Grimm, stigit i opinionen . Det var Sainte-Beuve, som började rehabilitera hans karaktär och sökte göra den spetsige journalisten till ett kritiskt snille - låtom oss i detta sammanhang ihågkomma, att han jämförde Sédaine med Shakespere och kallade Gluck barbarisk - och Scherer följde med klumpig öfverskattning Sainte-Beuve i sin monografi öfver Grimm. Förhållandet är, att denne parisare från Regensburg, som slutade som falsk baron, var en af dessa snyltgäster, som alltid idéernas patricier hafva till parasiter. Sitt skämt fick han från Voltaire, sina musikaliska idéer från Rousseau och allt det öfriga bestod Diderot, den mest sublime af andliga slösare, och Grimms själ, i hvilken ingen enda altarflamma brann, var ett förträffligt kallrum för andras tankar, ur hvilket skåpmaten serverades som färsk.
Det hedrar fru Mallings öga, att hon sett de båda männen i sitt rätta plan, liksom hon också väl förstått m:me d'Épinay (men, inom parentes, hvarför uppgifva hennes födelseår orätt - hon föddes 11 mars 1726, dopattesten finnes i Perrey et Maugras' »La Jeunesse de m:me d'Épinay»). Ganska lyckad är också m:me d'Houdetot; ett sådant uttryck som att hon tjusade genom en sorts »fysisk originalitet» är fint och träffande, medan hennes älskare utan fråga blifvit idealiserad till en tråkig, erotisk söndagshjälte. Författarinnan uppräknar i sitt företal de samtida omdömen, hon funnit om dem båda. När man ej sett sig bättre ikring, gör denna ansats till boksynthet närmast ett löjligt intryck. Det vimlar af notiser om dem. Hos m:me Suard, Vigeé Lebrun, m:me Allard t. ex. kunde fru Malling läsa om Rousseaus »Sophie» och hennes skelande öga och grofva näsa (åter en parentes - är porträttet, som finnes infördt i »Eremitage-idyllen» autentiskt? Mig veterligt är den teckning med gouachering, som Robert de Crèvecoeur infört i sina anteckningar om m:me d'Houdetot, och där hon framställes i profil vid äldre år, det enda fullt bestyrkta).
Hvad Saint-Lambert angår, var han en kall och egoistisk uppenbarelse. Den gamla misantropen m:me du Deffand såg med sina trötta, men skarpa ögon tvärs igenom både mannen och hans artificiella poesi. Ingenting är tarfligare och tommare som tanke och känsla än hans lilla Richardsoniad »Histoire de Sarah Th.», och hvad hans »ärliga kärlek» till naturen angår, som fru Malling talar om, hade redan samtiden ögonen öppna för beskaffenheten af hans Arkadien, där herdarna med encyklopedien i handen gå och slå upp ordet »åska» för att veta hvad de skola säga om ett oväder (H. Walpole). Det enda, man hos honom kan uppskatta och böja sig för, är världsmannens älskvärdhet och hans lifsåskådnings stolta hedendom; mer än många andra af sina samtida var han en obotfärdig lärjunge af Epikur.
Af bifigurerna äro de flesta hos fru Malling rätt färglösa. Den af m:me d'Épinay så ypperligt skildrade mademoiselle d'Ette, typen för »väninnan» af dämonisk art, som älskar att trassla till alla härfvor rundt ikring sig och lefver i tvetydiga intriger som fisken i vattnet - med en botten af cynisk våldsamhet under sitt insinuanta leende, har i Eremitage-idyllen blifvit en tom skugga. Bättre är M. d'Épinay tecknad, vivören, om äfven hans gestalt bleknat mot verklighetens typ af en karaktärslös galenpanna, slösande miljoner intill ruin på operadamerna. Man läse Campardon - dock, jag har redan hunnit med för många boktitlar, och för långt från fru Mallings lilla historia. Men »Eremitage-idyllen» har det med sig, att man tar Rousseau och hans samtidas verk från hyllan, och när man gjort det, hur skulle man då kunna minnas det lilla lekverk, från hvilket man utgick. Författarinnan förmår ej ett ögonblick fängsla uppmärksamheten, ty tanken går ofrivilligt och af sig själf öfver till den så mycket djupare och starkare verkligheten - se där den afgörande kritiken öfver hennes försök. Men det vore för öfrigt orättvist att förneka, att ej hennes berättelse äger både varma och vackert formade sidor. Hon har sett sina scener och sina interiörer lefvande för sig i den rätta luften och med det rätta paljetterade silfverskimret, och hon för sina pastellkritor med både mjuk och lätt hand.
Men dessa goda litterära egenskaper kunna dock aldrig komma en att tillråda henne att i ett nästa verk skildrad hvarken Goethe och fru v. Stein eller Musset och George Sand.
Nordisk Tidskrift 1897, l:a häftet.
