Typisk, såsom »Storgården» för nutida rousseauism, är Algot Ruhes »Bakom fasaden» för nutida stadslif, om också det måste sägas, att det är bubblorna på ytan och icke det kokande vattnet i den stora kitteln,- som skildras i dessa »femton små komedier». »Bakom fasaden» är ett förstlingsverk, och den förut blott som essayist en smula kände författaren har här valt en litterär modeform, den dialogiserade novellen, särskildt i bruk i Frankrike, där bland genrens mästare kunna nämnas Lavedan och Jeanne Marni. Men den svenske författaren har icke tillgripit detta framställningssätt på måfå, ty det synes verkligen väl harmoniera med arten af hans begåfning och hans temperament Han har en satirisk iakttagares kyliga oförskräckthet och en dramatikers känsla för den tillspetsade situationen och den träffande repliken. Ett synnerligen naturligt och lefvande samtalsspråk, som karaktäriserar raskt och uttrycksfullt, låter honom vara sann med godt humör, och hans små scener gifva ganska suggestiva ögonblicksfotografier ur den moderna tillvaron. Särskildt uppbyggliga äro ju i allmänhet icke dessa små bilder. Man finner i dem en oförställd tro på nästans dålighet, och författaren har alls ingen lust att moralisera sina personager. Han framför dem i frihet, låter dem själfva prestera sig, och synes icke vara synnerligen missbelåten hvarken med deras stora dårskaper eller deras små bofstreck. Han är en litterär monokeltyp och trifs tydligen rätt godt på fåfängans marknad. De »femton små komedierna» äro alla rätt väl formade, men flera nog allt för obetydliga för att för svara sin plats i en bok, de skulle göra sig bättre »under strecket» i en tidning. - Men några äro lyckligtvis mer än grofva och galanta rökrumsanekdoter, och ha så mycket udd och kärna, att man i dem gärna hälsar välkommen en ny penna. Främst står säkert den ypperliga lilla dialogen »En moder», ett fint litet växelspråk mellan mor och son, men tillika mellan man och kvinna och mellan tvenne generationer. Det är en lika vacker som sannfärdig teckning af en gammal dam med en besviken, men alltjämt varmblodig kvinnas outrofliga kärlekssvärmeri, och båda de samtalandes ord falla här med en friskhet och en skärpa, som låta ana, att det i Algot Ruhe finns stoff till en komediförfattare, som kanske kunde röra sig med djupare ämnen och större former.
23 december 1901
