- Project Runeberg -  Oscar Levertin. En skiss /
115

(1907) [MARC] Author: David Sprengel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Levertin är, att han för hvar dag lär sig nigot nytt»;
själf har han, som om en naturlig sak, talat om »hvar
dags ökade förtrolighet med inhemsk odling»; sina bref
slutade han gärna: »nej god natt nu, jag skrifver detta
en sen timma efter att hafva arbetat hela dagen». Det
arbete, hvari han kanske först förts in af sin stora
energi och till hvilket han sedan flytt undan sorger
och nedtryckthet, det hade snart blifvit hans bästa och
ljusaste lycka. Man märkte det strax af skimret, som
föll öfver hans ansikte, när han talade om allt han
hoppades få utföra, öfver raderna, när han skref om
män af typen han mest älskade, men som nog ändock
var en lugnare, mera harmonisk än hans egen: de
stora blida humanisternas. Till sist hade det blifvit
den smärtsamma och ljufva altartjänsten. Hans dagar
tillhörde icke mera honom själf.

Därinne, framför det som till slut hade blifvit
honom de vackraste symbolerna i lifvet, en gammal
bok och en blomma, skulle han själf långsamt ha
blifvit gammal och hvit, såsom de, hvilka förgätit sig
själfva, i kraft af ordet, att den som gifver sitt lif skall
vinna det...

Därinne skulle han under långa kommande år
timme för timme och sida för sida upptimrat Verket,
mandomens och höstens verk, som hela detta
oförtröttade vackra lif i studier, dikt och dröm, dagars
mödor och nätters vakor hade förberedt och åt hvars
byggnad arbetaren själf brann af längtan att få hänge
sig — verket, hvars krossande sade oss, att allt detta
nu skulle behöfva börjas om igen och att det aldrig
kommer att börjas om. ..

Ibland slår ödet så brutalt, så meningslöst, att det
man känner icke är den vanliga smärtan, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:19:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/olevertin/0131.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free