Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Rökmolnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig på allas ansigten. Den döde var en af Louis
Cornbuttes följeslagare!
— Framåt! utropade Penellan.
Och framåt gick det ännu en half timma, utan
att ett ord vexlades, tills de blefvo varse en
upphöjning, som svårligen kunde vara något annat än land.
— Det är ön Shannon! sade Jean Cornbutte.
Efter en mils marsch kunde de tydligt urskilja en
rök, som uppsteg från en hydda af snö, tillsluten
medelst en trädörr. De utstötte ett skri. Två män
störtade fram ur hyddan, och bland dem kände Penellan
genast igen Pierre Nouquet.
— Pierre! utbrast han.
Pierre stod som förstenad, som det tycktes, utan
medvetande om hvad som tilldrog sig omkring honom.
André Vasling betraktade med en viss oro, blandad
med grym tillfredsställelse, Pierre Nouquets följeslagare,
ty han såg icke Louis Cornbutte bland dem.
— Pierre! Det är jag, ropade Penellan, och dina
vänner allesamman.
Pierre Nouquet återkom till sig sjelf och föll i
sin gamle kamrats armar.
— Och min son! Min Louis! utbrast Jean
Cornbutte med uttryck af den djupaste förtviflan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
