Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges författning och förvaltning - Författning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
339
Sveriges författning och förvaltning.
340
Men äfven där formerna förblifvit de gamla
har ofta deras innehåll och betydelse mycket
ändrats. Så till exempel är i det hela
konungens maktställning nu densamma som 1809,
om man blott fäster sig vid grudlagens ord,
men hur olika är ej i verkligheten konungens
makt nu och under tiden närmast efter 1809?
Då var konungen mycket mer oberoende af
riksdagen än i våra dagar; men genom de
årligen återkommande riksdagarna har
folkrepresentationens inflytande direkt eller indirekt
ökats så, att man knappt skulle kunna tro
att samma regeringsform gällde under Karl
XIV Johan och under hans sonson på
Sveriges tron. Att en sådan omhvälfning
småningom kunnat ske inom ramen af samma
grundlag är det ej minst vägande beviset för hur
utmärkt 1809 års regeringsform är.
Sveriges nuvarande författning. Sverige har
fyra grundlagar, nämligen 1) Regeringsformen
af den 6 juni 1809, 2) Riksdagsordningen af
den 22 juni 1866, 3) Successionsordningen af
den 26 sept. 1810 och 4)
Tryckfrihetsförordningen af den 16 juli 1812. Af dessa är
Regeringsformen den viktigaste och motsvarar
närmast andra länders grundlagar, ty vanligen
bruka i öfriga stater de lagar, som motsvara
våra öfriga grundlagar, icke äga grundlags
natur. Utom dessa grundlagar finnas en del
andra lagar, som äga betydelse för vårt
statsskick, t. ex. Riksakten af den 6 aug. 1815, som
handlar om föreningen med Norge,
Ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter af den 10
febr. 1810 m. fl., men dessa äro icke grundlagar.
1) Konungen och statsrådet. Sveriges krona
är ärftlig på manssidan och efter
förstfödslo-rätt bland ättlingarne till vårt konungahus’
stamfader Karl XIV Johan. Då
regeringsformen stadgar att konungen alltid skall vara af
den rena evangeliska läran, så följer däraf
att den medlem af konungahuset, som antager
annan religion, förlorar arfsrätten för sin
person, men om hans manliga ättlingar bibehålla
den evangeliska läran, så behålla de äfven sin
arfsrätt. Äfven om en prins gifter sig med
enskild mans dotter eller gifter sig utan
konungens samtycke eller utan konungens och
riksdagens samtycke mottager regeringen i ett
annat land, förlorar han sin arfsrätt såväl för
sig som för sina efterkommande. Det är
likaledes förbjudet för prinsessor att gifta sig med
svensk enskild man äfvensom för både prinsar
och prinsessor att resa utrikes utan konungens
samtycke. Konungen har alltså större makt
såsom familjefader än som tillkommer annan
familjefader.
Konungens majestät skall hållas i helgd och
vördnad, och hans gärningar äro mot allt åtal
fredade. Han kan således aldrig ställas inför
rätta för sina handlingar. Denna oansvarighet
gäller icke konungahusets öfriga medlemmar.
Regeringens organisation. Konungen äger
allena styra riket, men han skall därvid
inhämta råd af ett statsråd, hvartill han har att
kalla och utnämna erfarna, redliga och
allmänt aktade infödda svenska män af den rena
evangeliska läran. Detta statsråd skall bestå
af elfva ledamöter, bland hvilka konungen
utnämner en att vara statsminister och
statsrådets främste ledamot. Dessas mening skall
konungen inhämta, men sedan han det gjort,
fattar han ensam det beslut honom godt synes.
Alltefter frågornas art och betydelse skola
fler eller färre af statsrådets medlemmar
närvara, när konungen beslutar. Det är nämligen
stadgadt att i frågor af synnerlig vikt och
omfattning skola samtliga statsråd närvara, i
andra mål åter minst tre utom den föredragande.
Från denna regel gifvas dock några undantag.
Ministeriella mål, hvarmed förstås alla de, som
angå rikets förhållande till utländska makter,
skola föredragas inför konungen af
utrikesministern i närvaro af statsministern och ett
annat statsråd, samt när saken tillika rörer
Norge, af en norsk statsrådsledamot.
Kommandomål, hvarmed förstås sådana, som
konungen, i egenskap af högste befälhafvare öfver
krigsmakten till lands och vatten,
omedelbarligen besörjer, afgöras i närvaro af endast
vederbörande departementschef. Vid
justitie-ärendens afgörande skola två af högsta
domstolens ledamöter taga säte i statsrådet. Dessa
mål kunna vara af två slag: lagstiftningsfrågor
och dylika saker af större vikt, då för öfrigt
hela statsrådet skall höras, samt
benådnings-frågor. Dessa senare behandlas i ett statsråd,
som hestår af justitieministern och två andra
statsråd samt två medlemmar af högsta
domstolen.
Af statsråden äro åtta chefer för hvar sitt
departement, och emellan dessa departement
är hela förvaltningen delad, såsom längre fram
närmare skall nämnas. Cheferna för
departementen hafva att med tillhjälp af
departementets ämbetsmän och underlydande verk
förbereda hvarje fråga, som skall af konungen
afgöras. Sedan detta skett, har
departementschefen att föredraga ärendet inför konungen i
den ordning, som ofvan sagts, samt att därvid
råda konungen till ett visst beslut. Därefter
skola de öfriga närvarande statsråden äfven
uttala sin mening i saken, hvarpå konungen
ensam beslutar. Skulle konungens beslut
uppenbarligen strida mot grundlagarna eller
allmän lag, skola statsråden till protokollet
göra kraftiga föreställningar däremot, men det
beror helt och hållet på konungen om han
med anledning däraf vill ändra sin mening.
Men om konungens beslut strider mot
regeringsformen, då har statsrådet icke blott att
göra dylika föreställningar, utan det är då
föredragandens plikt och rätt att vägra kontra-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
