Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C. Nyare tiden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i synnerhet ärkebiskopen, som förtörnat hertigen genom sin
egenmäktighet.
Då Karl såg, att han motarbetades af herrarne, nedlade han
tills vidare regeringen och vädjade åter till en allmän riksdag.
Sigismund uppdrog regeringen åt rådet och förböd riksdagen. Det
oaktadt sammankommo ständerna på hertigens kallelse talrikt till
Arboga 1597, men blott en rådsherre infann sig. Det var första
gången ständerna handlade på egen hand, oberoende af rådet; de
visste ej, om de egde rätt dertill, men bönderne nödgade med hot
och larm de motsträfvige att gifva efter för hertigens vilja; det
beslöts sålunda, att man skulle stå fast vid Söderköpings beslut
och straffa dem, som ej rättade sig derefter. Ständerna bådo
hertigen förlika sig med rådet, men dess förnämste medlemmar
begåfvo sig inom kort till Polen.
Det hade alltså efter hand kom^nit till fullständig brytning
emellan hertigen och ständerna å ena sidan, konungen och rådet
å den’ andra. Det inbördes kriget hade redan 1596 utbrutit
i Finland, der allmogen i Österbotten och Tavastland reste sig
emot Flemings och hans krigsfolks förtryck. Detta krig, det s. k.
Klubbekriget, fördes å ömse sidor med stor grymhet och slöt med
böndernes nederlag. Kort derpå afled Fleming och efterträddes
af den käcke Arvid Stålarm, som med framgång försvarade
Finland mot hertigen. — Annu gjordes ett försök till fredlig
uppgörelse mellan konungen, och hertigen; men då den förre fordrade,
att hertigen skulle underkasta sig, och den senare, att konungen
skulle infinna sig i Sverige utan krigsmakt, så blef ingenting deraf,
och man vädjade slutligen till svärdet. Den kamp, som förestod,
var afgörande ej blott för Sveriges framtid, den var af stor vigt
för hela Europa, ty på den berodde, om Sverige skulle återföras
under det påfliga oket eller blifva en af protestantismens
förkämpar. Emellertid var Sigismund ännu Sveriges laglige konung,
och derför funnos månge fosterlandsvänner på den tiden, som
an-sågo för en pligt att sluta sig till honom.
Sigismunds andra besök och afsättning.
Medan hertig Karl i Sverige rustade sig och ånyo försäkrade
sig om ständernas bistånd, samlade Sigismund en polsk styrka af
omkr. 5000 man och begaf sig, åtföljd af denna och de svenske
flyktingarne, från Danzig till Kalmar, sommaren 1598. Planen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
