Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - B. Medeltiden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mesta hemma i fred, verkade med nit för kyrkans utbildning,
byggde kloster och påböd tionde. I slutet af hans regering infann
sig en man från Irland, vid namn Harald Gille, som gaf sig ut
för en son af Magnus Barfot. Betta måste han enligt tidens sed
bevisa medelst järnbörd, hvilket prof han med presternes bistånd
lyckligt genomgick. Sigurd erkände honom för sin broder på det
vilkor, att han ej gjorde anspråk på tronen.
Så snart Sigurd Jorsalafare var död, 1130, tvang Harald ...A
Gille hans son Magnus att afstå en del af riket. Och nu
begynde en lång tid af inbördes krig mellan täflande konungar
och partier, hvaraf Norge sönderslets i 110 år. En hufvudorsak
till denna ofred var tronföljdens obestämdhet. Ty visserligen
för-blef kronans ärftlighet inom Harald Hårfagers ätt en afgjord sak,
men denna arfsrätt var ej ordnad eller fäst vid äldste sonen, utan
hvarje konungason, antingen han var af äkta eller oäkta börd, var
berättigad till konungadömet eller andel deri. Under sådana
förhållanden framträdde allt jämt föregifne konungasöner, som efter
Harald Gilles exempel bevisade sin härkomst genom järnbörd,
skaffade sig anhang i landet och höjde upprorsfanan. Först
täf-lade Harald Gille och Magnus Sigurdsson om makten och
om-kommo bägge på våldsamt sätt. Derefter gick det på samma
sätt med Harald Gilles tre söner, och slutligen visste man ej annat,
än att konungastammen var utdöd på manssidan. Då valde
höf-dingarne till konung Magnus Erlingsson, son af den mäktige
Erling Skakke och Sigurd Jorsalafares dotter. Den nya
konungaätten stödde sig hufvudsakligen på kyrkan och sökte genom
kröningen befösta sig på tronen. Under denna oroliga tid besöktes
Norge af påflige legaten Nikolaus af Albdno, som ordnade
kyrko-väsendet och upprättade ärkebiskopsstolen i Nidaros, 1152.
Det dröjde ej länge, innan nye föregifne ättlingar af den gamla
stammen framträdde och samlade upprorsflockar omkring sig. Af
dessa flockar blef ingen märkligare än Birkebeinarne, hvilka
hade sitt namn deraf, att de stundom af brist på skodon måste
binda björknäfver om benen. Först blefvo de slagne af Erling,
och deras konung stupade. De qvarlefvande af partiet begåfvo sig.
då till Värmland, der de hört, att en norsk konungason uppehöll
sig. Denne var Sverre, en man från Färöarna, som sade sig
vara son till en af de förre konungarne; han blef nu af
Birkebeinarne utropad till konung, hvarpå han med 70 trasige äfventyrare ^
uppbröt från Värmland, för att eröfra Norges rike, 1177. Efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
