Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Hur är det med dig, stackars Julie?” frågade
han och fäste en godmodig, om ej just öm blick på
sin hustru. ”Jag lyckönskar dig att hafva fått till dig
en vän, som kan lätta din enslighet. God afton,
Ade-laide”, fortfor han och tog flickan på knät, ”du är nu
en tung ”lunsa”, min lilla unge.” Flickan smekte och
kysste honom, och nu såg mamsell Åkerlind, för
första gången sedan hon lemnade fädernehuset, en familj
tillsammans, som älskade hvarandra. Den älskliga
fruns ögon voro så kärleksfullt riktade på majoren,
som med ett gladt smålöje och då och då med en
handtryckning besvarade dessa blickar och under tiden
jollrade med sin dotter eller talade med den nya
guvernanten eller, som hon kallades, vännen, som kommit.
Så förflöt den första aftonen inom major
Ankarklos familj, tyst och stilla, men lugnt och trefligt.
Lotta fann sig så oändligen väl och gick med lättadt
hjerta till hvila. Hennes rum var endast genom en
liten tambur skildt från fruns sängkammare, det var
litet, nätt och snyggt; de snöhvita och ljusröda
drape-rierna öfver fönstret, de blommande mossrosorna och
de bredbladiga kaktus, som stodo i fönstersmygen på
en pall i sällskap med en löfkoja, allt gjorde rummet
passande för en ung flicka, som älskade naturen och
ett lugnt lif.
Andra morgonen samlades alla till kaffet i fruns
rum; den sjuka satt som vanligt i sin soffa, och
hennes man bredvid henne, Adelaide emellan dem och
Lotta på en stol, nära majorskan, som sjelf serverade
sin favoritdryck. Majoren var, som aftonen förut,
hjert-lig och glad, smekte sin hustru och sitt barn, men
tillkännagaf någon oro; han såg ofta på sitt ur och
tittade ut ur fönstret; frun följde hans rörelser med
ett sorgligt deltagande, och Lotta hörde en suck smyga
sig öfver hennes läppar, då majoren stälde sig vid
fönstret; men hennes blickar uppklarnade genast, så snart
han vände sig om och nalkades henne. Äfven han
såg gladare ut, då han talade med sin hustru, och
Lotta kunde ej begripa, hvarifrån hans oro härflöt och
hvarföre frun suckade, när han såg på uret eller
nalkades fönstret. Ändtligen löstes gåtan, då majorens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
