Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från mina informators-år - Ett giftermål af kärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jo, deri ligger just det fina. Jag har upptäckt sättet att
göra tegel af jäslera, — brukspatrons ögon tindrade af glädje — af
jäslera! hör magistern! — Men nämn ej ett ord derom — för
frun-timmerna — de förslå ej våra göromål. — Tyst, nu kommer
svärmor, det hoslar derute.
Fru rådinnan steg in. Det var ett litet fruntimmer, ungefär
jemnårig med brukspatron, sin måg och en af dem, som har ögonen
med sig. En skarp, tunn näsa klyfde väg i luflen för ett kantigt
ansigte med tunna läppar, lång haka och deruppå en vårta.
— Jaså, du sitter här du, kära Socius — sade hon. Älskade
måg, din stackars hustru! . . .
— Hvad — hvaba — är Lina sjuk?
— Sjuk? skall ett känsligt fruntimmer nödvändigt vara sjuk för
att intressera männen — ja, hon har ondt i hufvudet.
— Hu! har hon det? Då skall hon lägga kallvåta omslag.
— Vill ni döda mitt barn?
— Nej, bevars, kallvåla servetter, mamma lilla.
— Nej, så länge jag lefver skola mina barn icke underkastas
cn så barbarisk behandling — att lägga kalla servetter på ett
sensibelt fruntimmers hufvud — det är ju fasligt — uff! Varmt bad skall
hon ha, min stackars Lina.
— Hm, jag skall väl gå in till henne.
— Inte nu, min kära måg — när man på hela dagen . . .
— Jag har varit vid tegelbruket.
— Ganska möjligt, men kom ihåg, jag har i edra händer
lem-nat en späd ros — vårda henne ömt — var en far för henne.
— Jag är väl hennes man ändtligen, yttrade brukspatronen
och steg upp.
Jag har ej förut skildrat hans figur. — Nåh väl: patron var en
starkt byggd, mycket undersältsig man med hängande kinder,
hakpåse, en lilen päronformad näsa, ett par grå frågvisa ögon, som
uttryckte sjelfbelåtenhet, en klolrund panna och tillbakakammadt hår.
— För öfrigt något för frisk färg och en viss heshet i rösten.
— Ja, min bäste måg, men det kan ni väl finna sjelf, att en så
gammal man måste visa en så ung hustru någon artighet —
uppmärksamhet — ni skall lefva endast för henne. Så var det mellan
min salig man och mig — kunde han se på mina ögon —• genast
— ack! ett så lyckligt par fanns ej i hela verlden. Och han gick
ifrån mig — tilläde rådinnan, sättande sig — ack! jag ryser i mitt
hjerla — lilla goda Socius, gå in efier min flaska.
— Genast, mamma lilla — genast! pustade patron och
skyndade ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
