Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från mina informators-år - Lagmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Se sä, tänkte jag, der har jag det igen.
— Således har jag omtalat allt för er — vi måste känna
hvarandra; ty om Gud vill, så skall ni göra oss en stor tjenst.
— Herre Gud! om jag kunde! men fortsätt.
— Jo, började lagmannen — jag var tio år gammal, rådig och
utvecklad som vildmarkens barn alltid äro — ett slags älskligt
instinkt-djur, som röjer tecken af ett utveckladt förstånd. Hade jag
blifvit hvad jag var, hade denna fyndighet, denna snabbhet i att finna
utvägar aldrig utvecklat sig högre än till instinkt — förståndet hade
troligen ej tilltagit. Vi se detta ofta vara fallet med armodets barn
— hpru tidigt äro de ej kloka — och med tiden, huru qvarbli de
icke i råhetslillståndet. Det förefaller mig som en vild törnros —*
— huru kraftig skjuter hon ej opp just på grund af sin kamp mot
yttre inflytelser — men hon är och förblir enkel — skall hon bli
dubbel, måste hon underkastas kultur; hon växer svagare, hon blir
vekare, bladrikare och i vårt tycke skönare. Nog af — jag gick
der i bergen och blåste på näfverlur och ansåg mig för en stor
konstnär; ty jag tog tre rena och fem falska toner — lefde för öfrigt
i godt förstånd med skogens träd och mina får, men hade alltid ondt
öga till det stora kärret — mitt barnahem, — ty mina föräldrars
backstuga är just den lilla kojan som står vid bakgården.
—* Den? jag har ofta undrat huru ett sådant, förlåt mig! ruckel
fick slå qvar.
Lagmannen smålog. — Jo, ser ni, magister, det der ”rucklet”
täcker jag om emellanåt, så att det ej må skadas — der inne i den
låga stugan hafva alla mina barn haft sin lekstuga — det var deras
fäderne-borg. Men vidare. Jag gick så der, en vacker dag, i
skogen och tänkte just på ingenting, då jag fick höra ett förlvifladt
barnskri: — mamma! mamma! Jag skyndade dit, och fann till min
förundran en liten grannt klädd flicka i grönrulig rock, som likväl var
sönderrifven bland björnbärsbuskarne. Hon kunde ej göra reda för sig
mer, än alt hon helte Milli — lilla Milli — hon var fyra år gammal.
— Huru länge har du varit här?
— Hela natten — var så kallt — hvar är mamma? Milli vill
gå till mamma.
— Jag, fyndig och hemma i ortens topografi, gissade genast
att flickan tillhörde något resande herrskap och tog derfjjr flickan i
famnen och bar henne öfver berg och backar ner till Krångemåla,
der jag förmodade mig få en slant. Delta var den verldsliga
belöningen, hvarjemte jag tyckte mig liksom ha godt samvete också;
men då man är tio år, känner man ej så synnerligen af något
samvete — om nemligen ingenting gått illa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
